2016-01-15

Hatar mig själv och mitt barn

Jag har alltid haft så kallad låg självkänsla. Jag tycker uppriktigt illa om mig själv, jag tycker exempelvis att jag är mycket ful och det har jag även fått höra under uppväxten av andra ungdomar etc. Vidare lider jag av kronisk smärta och det har gjort mig till en stundtals deprimerad person. Men jag hade aldrig kunnat gissa hur dåligt det var ställt med mig förrän min son föddes (7 månader sen). Jag tänker att jag borde ha dött eftersom det blev akutsnitt. Jag känner mig helt värdelös som kvinna, jag känner att jag borde ha rensats bort av evolutionen. Jag tänker även att min son borde ha dött eftersom han var så liten och svag och att han kommer bli efterbliven och ful eftersom han kommer från mig.

Varje dag med min son är en plåga fylld av skräck. Jag är hela tiden skräckslagen för att märka att han är efter på något sätt. Jag avskyr mig själv för det men jag vill bara bort från situationen. Barnets pappa har tagit föräldraledigt och är nu hemma med oss. Jag drar mig undan alltmer och hatar när min son vaknar på morgonen för då börjar ännu en förjävlig dag.

Jag skäms så mycket över mig själv och över min son som är så liten. Jag vill bara bort. Jag vill inte ha ett efterblivet barn, jag föraktar svaghet alltför mycket för att klara det.

Vad ska jag göra? Jag vill kunna glädjas åt det livet ger. Och jag vill inte ha en så dålig människosyn. Jag vill inte att min son ska behöva färgas av mina vidriga tankar. Bör jag ge pappan full vårdnad och försvinna?


Ingrid Gråberg svarar:

När varje dag är ”en plåga fylld av skräck” måste det till en förändring. Att du överger ditt barn ser jag dock inte som en lösning på dina problem. Ditt mående försämrades förvisso efter förlossningen, men den negativa självbilden och den kroniska smärtan fanns där redan innan du blev förälder.

Det är mycket möjligt att det skulle vara skönt för dig att tillfälligt byta miljö och slippa ta ansvar för andra ett tag. Problemet är att du bara kan fly från den aktuella situationen och inte från dig själv. Kvar finns dina tankar, värderingar och ditt självhat. Det är saker som man inte kan fly ifrån, däremot är det fullt möjligt att förändra sina tankemönster. Jag påstår inte att det är enkelt att styra om sina tankar, särskilt inte när de funnits med länge och har hunnit vevas runt många varv i hjärnan. Då krävs det ofta en hel del jobb för att man ska kunna styra in tankarna i andra banor, och ibland behöver man hjälp för att lyckas. Som tur är så finns det hjälp att få och de flesta brukar vara villiga att offra ganska mycket av sin tid och energi för att minska sitt lidande.

Ditt önskemål om att kunna förändra din människosyn är ingen ouppnåelig dröm. Att gå runt i ett ständigt lyckorus och vara nöjd med allt i livet skulle däremot vara ett orimligt mål, men det finns inget i ditt brev som tyder på att du har så orealistiska förväntningar på livet. Jag tolkar det som att du vill ha förmågan att överhuvudtaget kunna känna glädje över saker och vara nöjd med livet i stort. Och det är rimligt. Men eftersom du nu mår så pass dåligt att du funderar på att helt ge upp relationen till din son och hans pappa, så är jag rädd att det inte räcker med glada tillrop och självhjälpsböcker för att få till bestående förändringar som kan föra dig närmare dina mål. Jag tänker att det kan behövas professionella insatser i form av psykoterapi utförd av en legitimerad behandlare. Då kan du få hjälp med att ta reda på hur de destruktiva tankarna har uppstått och hur de vidmakthålls, för att sedan kunna ifrågasätta dem och prova nya, alternativa tolkningar.

De tankar som plågar dig mest för närvarande är relaterade till ditt barn och ditt föräldraskap, därför rekommenderar jag dig att först ta kontakt med MVC/BVC och be att få prata med deras psykolog. Där är man van att träffa föräldrar som brottas med tankar och känslor som kan upplevas som förbjudna och skamfyllda. Det kan vara allt ifrån tvångstankar om att skada sitt barn till oförmåga att knyta an till, och tycka om, sitt barn. Förlossningsdepressioner är också vanligt förekommande och det är inte otänkbart att du har drabbats av en sådan. Även om det i botten finns ett självhat som MVC/BVC-psykologen kanske inte kan hjälpa dig med så är det den yrkeskategori som har bäst förutsättningar att hjälpa dig med de akuta problemen kopplade till ditt föräldraskap.

Att bli förälder är inte alltid så okomplicerat och ljuvligt som man skulle önska. Förlossningen kan bli dramatisk eller långdragen och plågsam. För en del blir det till ett traumatiskt minne som man kan behöva hjälp att bearbeta. Sedan kan det finnas, befogad eller obefogad, anledning att oroa sig för det lilla barnets utveckling och hälsa. Eller så oroar man sig för att själv vara otillräcklig och inte kunna ge barnet det som hen behöver.

Skam, skuld, besvikelse, rädsla, ångest, sorg och utebliven lycka är exempel på vad nyblivna föräldrar kan brottas med. Ibland är hormonerna den största boven i dramat och ibland beror det dåliga måendet främst på att den nya livssituationen utgör en påfrestning här och nu, samtidigt som den kan trigga igång känslor kopplade till jobbiga erfarenheter man gjort tidigare. Allt det här, och mer därtill, har MVC/BVC-psykologerna kunskaper om och kan hjälpa till med. Om det räcker för dig återstår att se. Kanhända krävs det ytterligare insatser, till exempel läkemedelsbehandling, för att du ska kunna se på dig själv med snällare ögon och slippa plågas av ren skräck.

Oavsett om de enskilda samtalen kommer föras på MVC/BVC eller hos psykiatrin, så skulle det vara bra om barnets pappa fick komma med vid något tillfälle och få lite guidning i hur han kan stötta och avlasta dig på bästa sätt. Ni har båda två bidragit till sonens tillblivelse och förhoppningsvis kan ni dela på ansvaret för honom under hela hans uppväxt.

Här kan du läsa mer om:

Förlossningsdepression

Självkänsla

Depression

Vänlig hälsning,