2016-04-11

Vi känner oss tvingade att gå på fest

Jag har en sambo sedan 3 år tillbaka som älskar fester och sociala sammanhang. Jag gör inte det och inte heller min 16-åriga dotter.

Min sambo tror inte på att det finns personer som inte vill gå på fester och speciellt inte tonåringar. Jag försöker förklara för honom om våra olika personligheter och vilka olika behov vi har men han kan inte se detta riktigt.

Denna valborg valde min dotter att stanna hemma och inte gå på festen som hon blev bjuden på och min sambo ser detta som fel. Han frågade henne på valborg om hon inte skulle gå och två gånger erbjöd han sig att köra henne dit! Dagen efter sa han att hon missat något roligt osv.

Min dotter känner sig pressad och jag fick mig också en känga då jag "hållit" henne hemma. Han tycker även att jag är osocial och tråkig som inte vill ha fester eller spontant går till andra.

Jag är en målinriktad person som har massor av kontakter på jobb och gillar att vara ganska ensam utanför jobb. Känner att min dotter blir pressad till att gå på fester och det känns inte bra. Hur gör jag?


Ingrid Gråberg svarar:

Man brukar säga att olika personlighetstyper kompletterar varandra och därför fungerar bra ihop. Så kan det visst vara, men då krävs det att man har förståelse och acceptans för olikheterna. I annat fall kan det lätt uppstå irritationsmoment. När det gäller ditt och sambons förhållande till sociala tillställningar låter det som att du både förstår och accepterar att ni har olika preferenser, medan sambon har svårare att ta till sig att man kan vara olika. Dels anklagar han dig för att vara tråkig och dels respekterar han inte din dotters val att tacka nej till en fest.

Jag utgår ifrån att det är i bästa välmening som han försöker få iväg 16-åringen på fest. Sett ur hans perspektiv är det ju en förlust att missa ett tillfälle till socialt umgänge. Kanske tänker han att det både är utvecklande och roligt för en tonåring att träffa kompisar och att om man bara tar sig iväg till en fest kommer man trivas och känna sig nöjd efteråt. Det är förvisso inte omöjligt att din dotter hade kunnat glädjas åt umgänget om hon deltagit i tillställningen, men nu föredrog hon att vara hemma och borde inte ha behövt bli ifrågasatt för det.

Din sambo försöker förmodligen bara vara snäll och erbjuder sig bland annat att agera chaufför för att underlätta för din dotter att ta sig iväg till kompisarna. Trots att du har försökt förklara att ni har olika personligheter och olika behov så har han uppenbarligen svårt att begripa det fullt ut. Så hur ska du kunna övertyga honom om att det faktiskt finns människor – både vuxna, barn och tonåringar – som inte uppskattar fester på samma sätt som han själv gör?

Det kan vara svårt att rubba andras världsbild. Ibland spelar det ingen roll vad man säger, men jag tänker i alla fall bidra med några tankegångar som i bästa fall kan få din sambo att ompröva sin tro. Jag hoppas att något av nedanstående resonemang kan vara till nytta:

Vi är alla mer eller mindre sociala varelser. Hur stort behov vi har av att umgås med andra skiftar. Det kan även variera i perioder för en och samma människa. Dessutom skiljer det sig åt på vilket sätt vi föredrar att umgås. En del älskar fester och trivs i större sällskap, medan andra föredrar att ha givande samtal i en lugn miljö med en eller ett par personer i taget. De här skillnaderna är inte mer ovanliga eller konstigare än alla andra olikheter som finns. Om alla uppskattade samma typ av aktiviteter skulle det inte behövas så himla många olika alternativa sysselsättningar. Har din sambo aldrig frågat sig varför inte alla spelar fotboll, tränar till maraton eller går på gym? Eller varför inte alla samlar på frimärken? Eller har han funderat över varför folk så lätt blir irriterade i trafiken, varför vissa blir upprörda när fartdårar svischar förbi medan andra får magsår av att behöva ligga och såsa bakom någon förare som envisas med att hålla hastighetsbegränsningarna? Och varför skulle man lägga ner massor av tid och pengar på att utveckla olika personlighetstester om vi alla ändå fungerar på samma sätt?

Apropå personlighetstester så ingår det vanligen att man försöker ta reda på om testpersonen är introvert/inåtvänd eller extrovert/utåtriktad. Att vara extrovert ses ofta som något positivt, medan ordet introvert för en del närmast har en negativ klang. Men att vara introvert behöver inte betyda att man är världsfrånvänd och ointresserad av andra människor. Till den positiva sidan hör att man är eftertänksam och inte bara agerar på impuls. Den som är introvert är heller inte lika beroende av uppmärksamhet och bekräftelse från andra som den extroverte är.

Det som däremot kan vara negativt är om blyghet, rädslor och osäkerhet hindrar någon från att göra det den vill. Då finns det anledning att varsamt pusha och stötta personen så att den vågar ta sig förbi de hindren. För den som inte avstår från aktiviteter på grund av blyghet, utan väljer bort dem av egen fri vilja, kan pushningen snarare upplevas som en kränkning än som ett stöd.

Grundregeln måste vara att vi respekterar varandras olikheter och viljor, så länge vi inte skadar någon annan eller oss själva. Samtidigt får vi ibland uppoffra oss och göra saker för någon annans skull. Din sambo kanske får stå ut med att gå på fest utan dig ibland och någon gång emellanåt kanske du hänger med på en bjudning, trots att du egentligen inte har någon lust. Och ibland kanske din dotter uppoffrar sig och deltar i sociala aktiviteter för att inte helt hamna utanför den sociala gemenskapen.

Vänlig hälsning,