2017-01-16

Hur kan jag hjälpa min mobbade kompis?

Jag har en kompis som blivit utsatt för mobbning och kränkningar under större delen av sin skolgång och hon tar i år studenten. Mycket av kränkningarna är för att hon som 2-åring blev adopterad till Sverige från ett land i asien.

Skolan har aldrig vidtagit några åtgärder trots att hon vid ett antal tillfällen rapporterat vad som hänt. Bortsett från allt detta så har hon få vänner och svårt att hitta kärleken för killarna har bara "lekt" med henne.

Idag fick jag ett meddelande från henne och hon sa att hon verkligen inte orkar mer nu och jag vet inte vad hon menar. Hon sa att det inte är det att hon mår dåligt utan att hon är utmattad och less.

Vad kan hon göra och vart ska hon vända sig?


Jenny Klefbom svarar:

Av din beskrivning så låter det som att du har känt din vän länge, och att du har åsett hur hon har försökt få hjälp och rikta uppmärksamheten mot vad hon har utsatts för – utan några vidare resultat. Å ena sidan måste det ha varit väldigt jobbigt inte bara för din kompis, utan även för er som har funnits runt omkring henne, att bara kunna titta på medan kränkningarna har fortsatt utan att skolan har satt in några större insatser. Å andra sidan, om vi ska se lite mer positivt på saken, så måste det vara oumbärligt för din vän att ha dig (och kanske några andra) som inte bara är hennes stöd, utan också är vittnen till att hon har behandlats orättvist och inte tagits på allvar.

Det är i detta jag undrar om du skulle kunna vara till stöd för henne nu, när pressen uppenbarligen har blivit övermäktig för henne. Vad man brukar behöva när man har utsatts för kränkningar är dels att få prata och berätta om händelserna och alla känslor och tankar som de har fört med sig. Men det brukar också vara helt avgörande att man får bekräftelse för sina känslor. Det kan du ge, som faktiskt delar hennes bild av hur det har varit.

Det är mycket vanligt att man efter långvarig mobbning har svårt att värdera sina egna upplevelser. Man fastnar lätt i en osäkerhet kring om man har överreagerat – eller kanske tvärtom – helt missat vad andra förmedlat. Och faktum är också att detta kan bli lite av en självuppfyllande profetia; när man ältar oförrätter så händer det att proportionerna förvrids, och att man börjar tolka minsta blick, tonfall, eller skratt i termer av illvilja riktad mot en själv. Jag tänker att det skulle kunna hjälpa din kompis att få lite distans till allt som hon har varit med om genom att tillsammans med dig vrida och vända på tankarna. Att kunna lägga saker bakom sig handlar ju mycket om att acceptera att de har hänt, men inte längre låta dem påverka.

En annan sak som dock kan vara viktig som ett led i bearbetandet är att få upprättelse. Jag undrar vad din kompis föräldrar har gjort under alla år för att komma tillrätta med rasismen, och skydda sin dotter? Kanske har de redan flera gånger haft möten med skolan och kanske till och med anmält den. Om inte, så går det att anmäla missförhållanden även i efterhand, i både friskolor och kommunala skolor, och söka skadestånd för det lidande man drabbats av till följd av bristerna.

Nu skriver du att din kompis också har det svårt med kompisar och med kärleken. Jag kan lätt föreställa mig att din kompis tolkar detta som ytterligare ett misslyckande. Jag skulle i stället tolka det som en ganska naturlig följd av allt det som hon har utsatts för. Vem skulle våga visa sig själv på det vis som krävs för att en vänskapsrelation ska utvecklas, och ta alla de risker som en kärleksrelation är förenad med, när man tidigare bara har fått hugg i ryggen och inte har mycket positiva erfarenheter. Självklart kan det också, samtidigt, finnas personlighetsdrag hos din vän som bidrar till att hon har svårt att få vänner.

För att kunna skapa nya beteenden och för att kunna känna och tänka i nya banor är det troligt att din kompis också behöver professionell hjälp förutom det stöd ni närstående kan ge. Du kan spela en viktig roll genom att hjälpa till med att boka en tid, och kanske också följa med till första besöket. Fråga först din vän om hon vill ha den hjälpen, och om hon svarar ja kan du vända dig till exempelvis ungdomsmottagningen, om din vän är i rätt åldersgrupp. Tycker de att hennes problem är för allvarliga för att de ska kunna vara till hjälp så kan de hänvisa/remittera henne vidare.

Vänlig hälsning,