2017-01-13

Min bonusdotter mår dåligt av att bo varannan vecka

 Jag har en fin bonusdotter på 5 år som sedan hon var 1,5 år bott varannan vecka hos oss och sin andra familj. Hon trivs gott i båda familjerna. Problemet är att hon oftast mår dåligt och är ledsen på bytesdagarna, alltid glad över att få träffa den andra familjen som hon tydligt uttalar att hon saknar samtidigt är hon ledsen över att behöva skiljas åt.

Hon är duktig på att uttrycka sina känslor och säger ofta att hon tycker det är jobbigt att behöva sakna den familj hon är ifrån. Hon kan säga saker som att hon önskar att jag var hennes riktiga mamma vilket jag då tolkar som att hon önskar att hon hade en fast punkt då jag vet att hon har god kontakt med sin mamma.  

Hur kan vi stötta henne i detta och vad är rätt att göra som vuxen? Det verkar inte som att hon har en önskan om att hellre bo hos mamma eller pappa, problemet är att hon mår dåligt över skiftningarna. Kan ju även tillägga att relationen mellan oss båda familjer är riktigt dåligt och praktiska saker sköts via sms mellan min man och hennes mamma.



Jenny Klefbom svarar

Jag blir glad över hur du uttrycker dina funderingar kring din bonusdotters mående och livssituation, då det är så tydligt att det är hennes bästa som är ditt huvudfokus. Det är annars mycket vanligt att föräldrar, medvetet eller omedvetet, väljer att tolka sina barns känslouttryck och beteenden till förmån för sig själva och sina egna behov. Att barnet är ledset vid överlämningar tolkas då som tecken på att det inte trivs hos den andre föräldern, eller som att något inte är bra hemma hos denna. Eller så drar man alltför stora växlar på just vantrivseln och ledsenheten, och tänker att denna i sig är ett argument för att riva upp gjord planering.

Det finns naturligtvis lägen där man måste ifrågasätta om barnet klarar av ständiga uppbrott och förändringar, och det gäller i högre grad ju yngre barnet är. Men på det hela taget så visar forskningen att problemen med att bryta upp, packa väskor och ständigt ta avsked ifrån sina nära på längre sikt vägs upp av fördelarna med att ha starka relationer till båda sina föräldrar. Precis som du verkar vara inne på.

Så hur ska ni, i er situation, tänka? Det är naturligtvis jobbigt att se en liten flicka vara så ledsen så ofta, över omständigheter som ni vuxna är ”skyldiga” till. Kanske kan det då vara till hjälp för er att tänka på att ett helt problemfritt och smärtfritt liv knappast är eftersträvansvärt för barn (även om det är just det som man som förälder instinktivt vill erbjuda). Forskning visar att vi människor behöver ställas inför problem och utmaningar, och även gå igenom kriser och sorger för att kunna utvecklas till välfungerande och välmående vuxna. Dels behövs utmaningarna för att vi ska utveckla problemlösningsförmåga, och förmågan att hantera känslor; det vi psykologer kallar för förmågan att reglera oss själva. Dels talar forskningen inom området positiv psykologi för att det verkar som att lycka kan infinna sig först efter att vi har upplevt ett visst mått av olycka.

Det kan låta lite deppigt att inget någonsin får vara riktigt bra, men jag väljer att se det från motsatta hållet; vi föräldrar kanske inte behöver oroa oss så mycket som vi ibland gör, utan i stället lita till att vi är ”good enough” trots att vi ibland utsätter våra barn för prövningar.

Extra skuldmedvetna brukar just separerade föräldrar vara. Det är ju så påtagligt att barn sällan uppskattar separationen i sig. Men är det verkligen så att barn i kärnfamiljer har det så mycket bättre? Faktum är att även sådana barn ibland är arga på sina föräldrar, vill byta familj och vantrivs med sådant som att man tvingas dela rum, att man måste flytta och byta skola, att föräldrarna har för lite tid med en, eller att någon förälder är mycket bortrest osv, osv.

När jag nu har skrivit lite om hur man kan vrida och vända på synen på ert problem, så tänkte jag ge er några praktiska/konkreta råd. För visst tycker jag att ni ska försöka underlätta er flickas liv så mycket det går.

För yngre barn är en vecka mycket lång tid, och kanske skulle det underlätta för henne om ni gjorde upp ett tydligt schema kring att ”höras” med den ena föräldern även under veckorna hos den andra, eller rent av under en period införa tätare byten än veckovisa. Man kan komma överens om att Skypa en kort stund varje kväll för att säga god natt eller, om ni bor nära varandra, besöka den andra för att äta middag, fika eller liknande mitt i veckan hos den andra.

Att klara av separationerna blir vanligtvis lättare om man vet att det finns utvägar, eller att det bara kommer dröja ett par dagar innan man hörs/ses igen. Er flicka är också så pass stor att ni kan involvera henne i planeringen. Prata om det här ibland, men inte när hon är som mest ledsen utan välj lugna stunder. Kanske har hon själv idéer som kan gälla sådant som att få ha med sig vissa trygghetsskapande saker, att få ha liknande rutiner på båda ställena eller något annat.

Slutligen vill jag kommentera det du skriver på slutet av ditt mejl. Det är ett helt naturligt beteende hos en 5-åring att ha problem med separationer. Men det är också otvetydigt så att barn mår mycket dåligt av spända och konfliktfyllda relationer mellan viktiga vuxna. Det vore alltså att göra dottern en stor tjänst om föräldrarna lyckades sätta sina meningsskiljaktigheter åt sidan och sätta barnet främst. Man behöver inte bli bästa vänner och börja umgås, men man behöver respektera varandra och vara öppen för att kommunicera lite mer än vad som kan ske via sms.

I ditt mejl ser jag en mogen och klok vuxen. Du har självklart inte några skyldigheter mot din bonusdotter, men om du tror att hennes liv skulle kunna underlättas av att du tog en mer aktiv roll i kommunikationen med hennes mamma, eller kanske bonuspappa, så tycker jag att du ska erbjuda dig.

Vänlig hälsning,