2016-10-04

Ska jag göra abort för min sambos skull?

Jag är en 38-årig mamma till två barn och sambo med barnens pappa. Barnen är 3 år respektive 6 månader och har blivit till genom IVF.

Under 6 år försökte vi bli med barn men det hände liksom aldrig. Vi hade tur då bägge barnen kom till vid första IVF-försöken. Innan det var det tuffa år när vi inte visste vad som var fel (ofrivillig barnlöshet) och det är tufft att gå igenom IVF och all oro som byggs upp under resans gång. Och ja visst har det också varit en sorg och process att inte kunna få barn på naturligt sätt.

Vi är båda djupt tacksamma för våra två barn och har känt oss nöjda med det. Jag har nog kunnat tänka mig ett till men det har inte varit något måste (man är äldre osv). Min sambo har varit tydlig med att han bara vill ha två barn.

Igår testade jag mig och Stickan visade på plus! Vi har inte haft skydd, men har ammat och då vi tidigare försökt så många år fanns det inte på kartan att jag kunde bli gravid. Nu har vi diskuterat fram och tillbaka och min sambo vill absolut inte ha ett barn till. För mig känns det lite som att blev vi spontant gravida nu måste det var menat. Hade min sambo sagt att; självklart behåller vi så hade jag varit överlycklig.

Mitt hjärta säger att vi ska behålla. Och jag har tusen frågor som cirkulerar: Om jag gör abort - gör jag det för att vara honom till lags? Hur kommer det påverka oss? Vår familj? Och sorgen, kan jag leva med den? Samtidigt vill jag att barnet ska vara önskat av min sambo också...


Jenny Klefbom svarar:

Att få, och att kunna få, barn är ett av livets viktigaste omständigheter. Dels är reproduktionen omgärdad av traditioner, ritualer och religiösa föreställningar. Dels har vi alla förväntningar på oss från släkt, vänner och partners som kan vara svåra att helt bortse ifrån. Dels har nästan alla människor själva en bestämd uppfattning om hur de vill leva sitt liv, och i denna ingår för de flesta att ha en partner, bilda familj och skaffa barn. Självklart är inte detta det enda sättet att leva ett lyckligt liv på, men det är ändå vad de flesta har som sinnebild av ett fullbordat liv.

Att drabbas av ofrivillig barnlöshet upplevs därför av de flesta som någonting traumatiskt. Även om man senare får en livssituation där man kan leva tillsammans med barn, så är den ofrivilliga barnlösheten ofta något som sätter spår i de djupaste lagren av ens identitet och något man får förhålla sig till under resten av livet.

För en del innebär det att de blir lite extra oroliga eller överbeskyddande mot sina barn. För andra att de känner en ovanligt stor tacksamhet över vilken makalös tur man haft. För en tredje kan den tidigare barnlösheten leda till livslånga skuldkänslor som man känner ett diffust behov av att kompensera för på det ena eller andra viset. Kanske blir man ovanligt upprörd över att höra om barn som far illa. Kanske skänker man en massa pengar till behövande barn. Kanske går man omkring med en vag känsla av att katastrofen hela tiden lurar runt närmaste hörn. Kanske kan man aldrig riktigt tillåta sig att leva ett helt normalt liv, och slappna av i tillförsikten om att man har rätt att ha det så som man har det.

Jag vet inte hur det är för dig. Kanske är den tidigare barnlösheten något du faktiskt har kunnat lägga bakom dig. Men det faktum att du tar upp den i ditt mejl får mig att tänka att den fortfarande spelar en viss roll i ditt liv. Jag skulle därför vilja börja med att uppmana dig att reflektera över hur din historia påverkar hur du känner nu, och mot vilken känslomässig fond du fattar dina beslut.

En annan viktig sak att ha i åtanke är att det är två olika saker att fatta beslut om abort när man har barn, jämfört med innan man ännu har hunnit bli förälder. Och att göra abort inom en stabil relation, i jämförelse med att göra det när graviditeten är en följd av en tillfällig förbindelse. När man har barn är steget förstås mycket kortare till att ha ett barn till; hemmet och livet är redan anpassat för barn, och det abstrakta livet som man bär inom sig är lätt att visualisera som en riktig liten människa, eftersom man gått igenom processen förut. För en del känns det därför helt omöjligt att abortera ett syskon till sina barn.

Med allt detta sagt, så är det ändå på dina axlar beslutet om abort eller inte abort vilar. Ingen annan kan fatta detta avgörande beslut åt dig, inte heller din man. Enligt min uppfattning så varken är det, eller bör vara, möjligt att tvinga någon annan till att göra abort, hur goda argument man än har. Och hur goda din mans argument än är, så är det ändå rimligt att förvänta sig av honom att han både respekterar dina känslor och stöttar dig i dina beslut.

Att din sambo inte vill behålla ert oplanerade barn just nu betyder inte att han inte kommer älska barnet. Den verklighet vi lever i, där vi kan sätta oss över naturen både vad gäller att hindra barn från att bli till med preventivmedel, och att skaffa barn med hjälp av medicinsk behandling är trots allt en kulturell och historisk parentes sett i ett större perspektiv. Människor har i alla tider förmått att älska och ta till sig sina barn även om de inte kommit på beställning just när det passade som bäst.

Vänlig hälsning,