2011-01-24

Jag ser ingen utväg längre...

Jag ser ingen utväg längre. Allt i mitt liv är extremt tungt. Jag förstår inte hur folk bygger sina liv egentligen. Gör dom det av glädje, eller hur fungerar det? Jag försöker att känna glädje, men det känns omöjligt. Det känns som världen kretsar krig de små materialistiska bubblor som innesluter oss och vi styrs bara av samhällets normer, inte vår egen kreativitet och glädje.

Jag skulle vilja nå en punkt i livet där jag inte behöver gå runt och tänka på självmord varenda dag, men jag ser inte vägen dit. Mina drömmar suddas ut när jag inser att jag inte har ork att förverkliga dem på grund av mitt mående. Jag sumpar chanser till att få vänner eftersom jag inte förmår visa mina bästa sidor(?). Det ända jag gör är att sitta hemma varje helg och mår skit. Listan kan göras lång. Kanske är det självömkan, jag vet inte. Jag vet bara att jag måste få det ur mig för att gå vidare.

När jag var mindre så fick jag aldrig prata och uttrycka mig eftersom min styvfar inte gillade ljud. Varje gång jag försökte säga något så bad han mig hålla käften(han gillade inte ljud överhuvudtaget). Det satte vissa spår i mig som jag inte blivit av med riktigt. Numera lever ensam sedan några år tillbaka så jag slipper min styvfar, men att träna på att prata får jag bara i skolan då jag studerar. Annars är jag bara för mig själv.

Varför jag skriver här är för att jag tror jag behöver någon att bolla mina försök till att förändra mitt liv. Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt ?


Jenny Klefbom svarar:

Du beskriver på ett mycket målande sätt hur du har det i ditt liv, som tycks präglas av en fullständig avsaknad av allt lustfyllt, positivt och skapande. Det är sannerligen inte konstigt att detta tillstånd leder till att du blir sittande ensam hemma. Hur skulle det gå till att ta sig för någonting, när man inte känner att något har någon egentlig mening?

Detta blir förstås också i långa loppet en ond cirkel, eftersom det är svårt att känna glädje, och att se någon mening, när man isolerar sig i ensamhet och passivitet. Det ena leder till det andra, som leder till det första som leder till det andra. Och på så vis bara förstärks de negativa känslorna, tankarna och upplevelserna.

Jag tycker också att du ger en mycket begriplig förklaring till hur dina problem har uppstått. Du beskriver en barndom som präglats av tyranni. Där du, det lilla barnet, har fått stå tillbaka för en vuxens extrema och omänskliga behov. Där allt som förknippas med lust och glädje har fördömts som störande och bemötts med hårda ord.

Att leva med en extrem person kan man kanske klara av, om man möts av normalitet från andra vuxna. Men så var det, som jag förstår det, inte för dig. Du hade ingen som på allvar tog ditt parti mot denne krävande och överkänslige styvfar. Dina behov var inte bara ”störande”, de måste helt elimineras. Det som var du, och det som var din livsglädje och dina känslor, det fick inte finnas. Inte konstigt då att du nu känner det som att det är ditt fel att du inte lyckas skapa vänrelationer, att du styrs helt av samhällets (andras) normer, och att du tolkar dina helt berättigade känslor som självömkan. Du har en grundlig utbildning i att nedvärdera allt hos dig själv.

Nu känner du att du behöver någon att bolla dina försök att förändra ditt liv med. Och det tror jag är ett mycket bra frö till att börja ta dig själv på allvar. Du behöver få en i grunden förändrad bild av dig själv, och du behöver hitta nya sätt att vara på.

Du skriver inte hur gammal du är, var du bor eller hur din livssituation ser ut, men jag förstår det som att du studerar. Och då förstår jag också att du sannolikt inte har en ekonomi som tillåter dig att gå i privat psykoterapi. Därför skulle jag vilja rekommendera dig att vända dig till någon av alla de instanser som kan erbjuda psykoterapi till lägre kostnad. Psykiatriska öppenvårdsmottagningen är en möjlighet. En annan möjlighet erbjuds på de Universitet och andra utbildningsinstanser som bedriver psykolog- och psykoterapeututbildning. Man kan där få gå i terapi hos terapeuter under utbildning, till en billigare kostnad.

Jag hoppas verkligen att du tar denna möjlighet, för det liv som du beskriver i början av ditt brev, ett liv byggt på glädje, det existerar faktiskt. Och den möjligheten finns även för dig. Vänlig hälsning,