2009-10-30

Hur talar man om självmordstankar?

Hur kommunicerar jag mina kroniska självmordstankar till min omgivning utan att skrämma dem eller göra dem arga? Jag har bett om hjälp i snart tio år, men min upplevelse är att människor blir väldigt provocerade,vill att jag ska vara tyst.

Efter ett misslyckat självmordsförsök för 3 år sedan var jag ensam i min lägenhet och tröstdrack lådvin i 3 månader (har i vanliga fall inga alkoholproblem). När jag började närma mig andra igen upplevde jag att människor i min omgivning tyckte att jag försökte kapa åt mig uppmärksamhet som jag inte hade rätt till . Jag fick "köpa" deras sällskap genom att inte nämna mina ensamma månader eller självmordsförsöket överhuvudtaget. Så kändes det.

Jag går i psykoterapi nu, vilket hjälper mig. Men även där blir självmordsfrågan väldigt infekterad, jag upplever att min annars så skickliga terapeut blir rädd när frågan kommer upp.

Desperat skrev jag till ett annat webbforum och frågade om råd kring hur man talar om självmordstankar ,er psykologkollega där gav mig följande svar: "Livet är svårt för alla. Vindrickande och hot om självmord kan provocera dina medmänniskor, eftersom de själva behöver arbeta hårt för att klara sig. Att satsa pengar på psykoterapi är oändligt mycket bättre än att gå till Systemet."

Jag vet verkligen inte vad det där betyder. Att man ska vara tyst och spara frågan till terapirummet, inte lasta nån? Skulle behöva en second-opinion. Att livet är svårt för alla, det vet jag redan. Alltför väl


Jenny Klefbom svarar:

Jag är inte säker på vad du menar. Menar du att du upplever ett behov av att prata väldigt mycket och ofta om dina självmordstankar med olika människor i din närhet? I så fall: Vad fyller det behovet för funktion för dig? Vad får du ut av det?

Jag kan förstå att det är lätt hänt att det ”råkar bli” mycket sådant prat när man mår dåligt. Däremot har jag svårt att se varför någon medvetet skulle vilja fylla sina relationer med prat om sådant, när man i stället kan ägna sig åt mer konstruktiva, och mer ömsesidiga, samtal och sysselsättningar som får båda parter att må bra.

Sina allvarliga problem brukar man för det mesta, precis som du skriver, må bäst av att hålla inom terapirummet. Och att inte lämna ut de allra mest privata och intima detaljerna om sitt liv, i synnerhet om de är skrämmande och oroande för andra, är inte att ”köpa” vänskap. Det är att följa vedertagna normer för umgänge som bygger på hänsyn och omtanke om varandra.

Men det är inte bara av omtanke om andra som det inte är lämpligt att prata om sina självmordstankar ofta, eller med människor som inte står en så nära. Det finns också en poäng för dig själv med att låta bli detta. Att prata om självmordstankar eller göra självmordshandlingar, brukar inom psykoterapin kallas för att agera ut sina impulser. Det är ofta ett dåligt sätt att handskas med sina känslor, eftersom det inte leder till att man mår bättre. Ett bra sätt att hantera svåra känslor och tankar är att i stället bearbeta dem under kontrollerade former, såsom sker i en psykoterapi.

Skillnaden mellan utagerande och bearbetning, är att man vid bearbetning kommer till nya insikter, lär sig att se saken ur nya synvinklar och lär sig nya förhållningssätt. Detta sker genom att man söker sig bakom symtomen och försöker hitta orsaker och förklaringar, för att bättre kunna se hur allt hänger ihop i ens liv. Kanske är det därför din psykoterapeut försöker styra bort dig från att prata om dina symtom, för att i stället komma in på var de har sitt ursprung. I förlängningen leder bearbetning till att man mår bättre och bättre.

Vid utagerande beteende däremot leder upprepat ältande eller impulsiva handlingar bara till att man står och stampar på samma ställe och problemen förstärks och förvärras. Bland annat fungerar det ju faktiskt så enkelt som att man blir ledsen av att tänka på sorgliga saker, medan man blir glad av att tänka på roliga händelser.

Ett sätt att komma vidare, skulle kunna vara att du tar med dig de svar du har fått på nätet till din psykoterapeut och diskuterar svaren. Då får du svar på frågan om varför hon eller han tycks undvika dina självmordstankar. Du undviker också att ditt frågande på nätet blir till ett slags utagerande beteende, som leder till ökad förvirring hos dig snarare än det sammanhang och röda tråd som du så väl behöver i ditt liv.

Vänlig hälsning