2011-07-06

Längtan efter barn

Jag har varit tillsammans med min sambo i c:a 2 år nu. Vi har ett stabilt förhållande och jag är lycklig med honom. För c:a 1 år sedan började jag få längtan efter ett barn. Vilket jag fortfarande har. Dock så är inte min sambo redo för barn nu, och jag känner mig själv egentligen heller inte redo för barn eftersom jag vill vidareutbilda mig (2 årig utbildning) och jag är bara 22 år. Vi har alltså ingen brådska.

Jag känner mig redo psykiskt men inte med omgivningen. Jag vet till 100% att jag vill ha min utbildning och tror inte jag kommer orka studera samtidigt som jag får ett barn, dessutom har ingen av oss för tillfället fast jobb, vi har därför ingen stabil ekonomi, vilket jag vill ha när vi får barn.

Men trots att jag vet att jag inte vill ha barn utifrån omständigheterna och våran situation med utbildning, jobb och ekonomi så känner jag mig deprimerad.

Det förbättrar inte saken att så många i min omgivning har fått barn de senaste åren. Min syster fick en sån för snart 3 år sedan, min kompis fick barn strax därefter, 2 andra bekanta fick senare också barn.

Jag älskar barn, har alltid gjort det. Jag har själv 7 syskon varav 6 av dem är yngre än mig, allt från åldern 6 till 21. Hur kan jag hantera den här situationen? När jag ser en mor och far med deras barn så känner jag av sådan längtan, jag vill själv bli mamma till ett underbart fint barn.


Jenny Klefbom svarar:

Vad jag ser i ditt brev är en människa som befinner sig i en klassisk konflikt: den mellan förnuft å ena sidan och känsla å andra. Vi människor är ganska olika i det här hänseendet. Vissa är riktiga känslomänniskor, som följer sina impulser och sin magkänsla vart den än pekar. Ofta har sådana människor gått på en hel del nitar i livet, och hamnat i en hel del kniviga situationer.

Andra är så förnuftsbundna att de kanske aldrig kommer till skott med någonting. De skriver listor för och emot, pratar med experter eller pluggar på. Men eftersom nästan ingenting är svart eller vitt så hamnar de ändå i slutänden i att det måste till någonting mer än just förnuftsargument.

Av det här kan man dra slutsatsen att de bästa besluten är grundade i en väl avvägd blandning av förnuft och känsla. Med sådana beslut kan vi dels känna att våra djupaste känslomässiga behov blir tillfredsställda, men samtidigt undvika att skapa onödiga problem eller ta onödiga risker.

Det du tar upp som en stark orsak bakom din barnlängtan är att du har så många i din närhet som fått barn på sistone. Det kan naturligtvis väcka tanken på ett eget barn, och fungera som ”inspiration” till tankarna på familjebildning. Lite avundsjuka kan det kanske också väcka. Men däremot blir jag fundersam när du, som bara är 22 år gammal, blir ”deprimerad” av att andra får barn. Du har framtiden för dig när det gäller barnskaffande, så det är inte precis som att de får något som du kommer att bli utan.

Jag undrar alltså om det verkligen är just barnfrågan som ligger bakom din depression. Eller om det kan vara så att det är så du har valt att ”förklara” eller ”kanalisera” dina känslor av nedstämdhet. Det är i så fall ingenting ovanligt. Vi människor strävar alltid efter att förstå och förklara, och blir vi ledsna eller uppgivna så söker vi en förklaring till detta. Om man då, som i ditt fall, har haft en del funderingar kring barn ligger det nära till hands att tänka att det är det som är orsaken till nedstämdheten. Jag tror dock att nedstämdhet för det mesta har en mer komplex orsaksbakgrund än så, och det brukar i samtliga fall finnas fler faktorer än en bakom depressiva besvär.

Om man tänker som du, och förklarar de depressiva känslorna med avsaknaden av barn, så blir också konsekvensen att ett barn nog skulle få dig att må bättre. Och det kan jag lova dig, efter att ha träffat väldigt många barn och föräldrar i mitt yrkesliv, är aldrig någon bra grund för ett nytt föräldraskap. Barn har rätt att komma till världen i glädje, och inte som ett medel för föräldrarna att må bättre eller för att lösa andra problem.

Det är också bra att du nämner din roll som storasyster till en massa barn. Det tror jag delvis kan förklara dina känslor nu. Dels är det så att i din värld så är barn en väldigt naturlig del av livet, och förhoppningsvis är du också präglad av att ni barn har varit en stor glädje för era föräldrar och för varandra. Du ser verkligen barn som en väldigt positiv del av livet, vilket förstås är en jättebra grund för kommande föräldraskap. Men i och med att du också är äldre än de flesta av dina syskon, så antar jag att du redan tidigt har fått ha ett visst ansvar för dina syskon, och dessutom är van vid att ha mycket ”liv” omkring dig.

När du nu vid 22 års ålder ska leva utan alla barn omkring dig, och utan att få all den bekräftelse som barn ger den som hjälper dem och är en förebild för dem, så kanske det blir lite ovant för dig. Livet kanske rent av ter sig lite tomt utan syskonen, och i jämförelse med ditt liv i din ursprungsfamilj?

Hur det än är med den saken, så har du alla möjligheter att i framtiden återskapa samma liv för dig själv. Men börja med att ta itu med dina depressiva känslor för att få lite mer rätsida på hur du fungerar på det känslomässiga planet. Sök till exempel en samtalskontakt via vårdcentralen, som ofta kan erbjuda kortare psykolog- eller kuratorskontakter.

Vänlig hälsning,