2009-11-20

Varför straffar jag ut mig själv?

Jag är en tjej på 19 snart 20 år, och har haft en väldigt tuff barn- ungdomstid. Problem i både hem och psykiskt, alkohol och självskadebeteende på olika sätt, vilket har gjort att jag bott på en massa HVB-hem P12or och i en väldans massa fosterfamiljer! Första gången jag flyttade till en annan familj var jag bara 3 år gammal.

Jag har alltid tyckt väldigt illa om mig själv och tyckt väldigt bra om alla andra och varit en "för snäll" tjej förutom med mig själv! Jag har skurit mig, försökt ta livet av mig många gånger, druckit, skolkat, provoserat min mamma till att bli så arg att hon slår mig, ätstörningar osv...

Idag mår jag dock bättre.. Men har ett problem som gör att jag mår sämre och sämre igen! Jag straffar ut mig själv hela tiden, gör så folk inte tycker om mig, jag överreagerar hela tiden för att få bråk till mig, för skitsaker som bara är att skratta åt egentligen.

Allt som jag gör för att straffa ut mig gör att jag till slut inte har någon eller något kvar alls i mitt liv. Jag struntar i mitt jobb, mina soc-möten (som betalar lägenheten som jag bor i) osv... Jag vet inte varför jag gör som jag gör och försöker få stopp på det men klarar inte av det. Och jag har alltid varit sådan!

Jag vet inte längre hur jag ska hantera detta, det går ut över min sambo i nuläget och det är hemskt att veta att jag gör så mot honom! Vet du vad detta kan bero på?

Skulle vara tacksam för ett svar.


Jenny Klefbom svarar:

Det är hjärtskärande att läsa ditt brev. Hur du har farit så illa, så illa. Och ändå är det som att du inte kan ha någon riktig medkänsla med dig själv. Att du inte kan sörja och gråta och se hur synd det faktiskt har varit om dig. I stället sällar du dig till dem som anklagar dig. Dem som tycker att det är ditt eget fel om något går snett för dig. Och dem som kräver av dig att du ska vara tillags och följa deras regler och normer fast du aldrig har haft så mycket glädje av dessa normer själv. Jag menar, om din mamma slog dig (och det är ingenting som någon förälder får låta sig provoceras till) så följde ju inte hon precis normerna för hur social samvaro ska gå till.

Det är klart att det aldrig bara är en som träter. Och att det, när det blir bråk, också är så att du bidrar till bråken. Men det är också ganska klart att du inte har haft så mycket valmöjligheter i ditt liv att lära dig att vara på ett annat sätt. Och att bygga upp den trygghet och tillit som krävs för att man ska orka med, och klara av att hantera, omvärldens alla krav.

Så kan man tänka om de relationsmönster som du har lärt dig från tidig ålder, och som nu – hur gärna du än vill kunna vara på ett annat sätt – präglar dina relationer även som vuxen. Men jag tänker att dina problem i dagsläget inte förklaras bara av dina relationsmönster. Det är inte så att man kan leva med så mycket smärta och självkritik som du gör, utan att också må ordentligt dåligt av det. Så även om du, med dina mått mätt, mår bättre idag än när du var yngre, så tror jag att en starkt bidragande faktor bakom att du ”förstör för dig själv” är att du mår så pass dåligt att du saknar ork för jobb, möten osv.

Jag tror alltså inte alls att det är så att du ”överreagerar för att få bråk till stånd” och liknande. Tvärtom tror jag att det är så att du mår så dåligt att du överreagerar, vilket till din stora förtvivlan leder till bråk.

Därför är det viktigt att du får hjälp både på kort och på lång sikt. På kort sikt för att du inte ska hamna i ett totalt utanförskap genom att du förlorar jobb, bostad och din partner. Och på lång sikt för att du ska försonas med ditt förflutna, få ett nytt sätt att se på dig själv och lära dig nya sätt att hantera relationer och livet i stort.

Ring till din psykiatriska mottagning och beställ dels en läkartid för ev medicinering, men begär också en längre psykoterapi. Och då menar jag inte lite oplanerade stödsamtal, utan en riktig psykoterapi hos en legitimerad psykolog/psykoterapeut. Jag tror att en psykodynamisk eller kognitiv psykoterapi skulle passa dig.

Med din bakgrund tycker jag att det är helt självklart att du borde få psykoterapi beviljat i Landstingets regi, men om du inte får det kan det vara värt ett försök att vända dig till socialtjänsten och se om de kan hjälpa till med detta.

Lycka till!