2011-09-12

Varför ska svärmor träffa mina barn?

Min svärmor är en mycket speciell person! Hon har åsikter om allt, det tar hon sig rätt till... Hemma hos henne har jag aldrig känt mej välkommen.. (ofta inte min sambo heller, som är hennes son) Men mitt största problem med henne är hur hon reagerade när vi skulle få barn. Första tjejen var inte planerad men jag beslöt mej genast för att behålla barnet. Min pojkvän (som är något yngre än mej, men dock 25 år när barnet föddes) ville inte detta men bestämde sig till slut för att vi skulle bli en familj. Min svärmor kunde som hon sa- Inte lyckönska till detta.

På frågan om hon hoppades på missfall så svarade hon inte. Hon försökte att övertala andra till att tala mej till abort! Tillslut skicka hon ett brev då hon bad om ursäkt... Jag förlät henne aldrig men vi fortsatte att umgås med henne. När vi berättade att jag var gravid med 2.an barnet valde hon att titta upp i taket och sen gå ut i köket, sen blev ingenting mer sagt. När hon senare pratade med min sambo så var det samma visa igen... Hon tyckte inte det var bra. Jag sa då upp kontakten med henne.

Nu är den minsta 1år. Farmor har fått sett henne 1 gång. Den största träffar hon nån gång då och då. Men jag vill inte att dom träffas .. Säger ofta nej när min sambo vill ta med 3-åringen till farmor.. Han tycker att hon ska få träffa dom men det tycker inte jag! Jag tycker: Varför ska hon träffa dessa 2 underbara tjejer som hon inte kunde lyckönska till, som hon inte tyckte skulle födas? För mej är dom ju guld värda!


Jenny Klefbom svarar:

Jag förstår att din svärmors reaktioner har varit väldigt kränkande ur din synvinkel, och att det är svårt att bara utan vidare förlåta henne för hennes dramatiska reaktioner i samband med dina graviditeter. Samtidigt har jag under mitt yrkesliv sett hur den här typen av familjekonflikter som du, din sambo och hans mamma är inblandade i faktiskt i grund och botten bottnar i missförstånd och händelser i det förflutna som inte längre har någon relevans i det verkliga livet. Att man helt enkelt har fastnat i sin känsla av att ha blivit sårad och kränkt, oförmögen att ta sig vidare i relationerna. Det är väldigt synd, eftersom barnen drabbas hårt av detta som de oftast inte har någon som helst del i.

Att man funderar över abort i början av graviditeter, är ganska vanligt. Det förekommer ofta hos föräldrar själva, exempelvis då man blir oplanerat gravid alldeles i början av ett nytt förhållande, eller då man plötsligt och oplanerat väntar sitt femte barn på kort tid. Det är inte konstigt, utan snarare ett tecken på att man är seriös i sitt planerade föräldraskap, att man funderar över om man verkligen kan erbjuda ett barn det liv det förtjänar och mår bra av.

Att det här är processer många går igenom under den tidiga graviditeten har ingenting att göra med vilka känslor man sedan har för sitt barn när det föds. Det betyder på intet sätt att man älskar sitt barn mindre. Och samma sak kan naturligtvis gälla din svärmor i hennes roll som farmor.

Din svärmor har också en helt annan roll i det här dramat än vad du har. En roll som jag tror att det kan vara lite lättare för dig att förstå och leva dig in i nu när du själv är förälder.

När du blev gravid, och ditt barn ännu inte fanns, var ju din svärmors viktigaste roll i livet att vara förälder till din sambo. Och som förälder tar man i nästan alla sammanhang starkt ställning för sina barn och deras väl och ve. Som du beskriver det var ju inte heller din sambo säker på om han var mogen att bli förälder, och jag tycker inte att det är konstigt alls att hans mamma oroade sig för sin son. Just det faktum att hon sedan också bett om ursäkt för sitt tidigare ställningstagande tyder ju också på att hon accepterat sin sons ändrade inställning till familjebildningen.

Lite konstigare är det att hon inte var mer positiv till ert andra barn. Och hennes sätt att reagera, vilket verkar handla ganska mycket om att hon inte säger så mycket alls om vad hon tänker och känner, tyder på att hon har lite svårt att kommunicera och handskas med sin relation till er. Kanske har hon helt enkelt svårt för sådant generellt, men det kan ju också vara så att hon är oerhört starkt påverkad och ledsen över att du aldrig har tagit emot hennes ursäkt. Det är ett ganska starkt avvisande att inte bli förlåten då man uppriktigt ber om ursäkt.

Jag förstår alltså att du mår dåligt av situationen, men tror att jag, om jag frågade din svärmor, skulle få höra att även hon lider svårt av att ha det som det är nu. Det är ju en svår konflikt som föreligger, och det är naturligt att ni båda plågas av det.

Ännu värre är det förmodligen för din sambo, som tvingas att hela tiden balansera mellan två av de personer som han älskar mest i hela världen; sin sambo och sin mamma.

Men värst av allt tror jag att det är för era barn. De har ingen som helst del i att du och din svärmor har svårt för varandra, och de har precis samma behov av, och rättigheter till, en god kontakt med alla sina nära familjemedlemmar som alla andra barn. Att du arbetar för att de inte ska få träffa sin farmor är att missunna dem deras självklara rättighet. Du talar om saken som att det är din svärmors rättigheter som borde vara inskränkta i det här fallet, men verkar inte se att det i själva verket är barnens rättigheter som du åsidosätter med din vilja.

Som jag ser det har du två valmöjligheter, om du inte på sikt vill göra dina barn illa. Den ena är att låta sambon sköta kontakterna mellan barnen och deras farmor, medan du har minimalt med kontakt med henne. Den andra är att försöka reda ut de gamla konflikterna mellan dig och din svärmor.

Dina barn är små nu, men ni har ett långt gemensamt liv framför er. Hur tänker du dig att det ska gå till på födelsedagar, jular, studentmottagningar och så vidare framöver? För barnen kommer det att vara som ett sår som ständigt går upp om inte du och svärmor förmår att ha så pass mycket till relation att ni åtminstone förmår att bortse från er konflikt tillräckligt för att kunna fokusera på barnens behov i sådana sammanhang.

Vill du ge relationen en chans, så kan man få hjälp till samtal hos familjerådgivningen. Vad som krävs för att sådana samtal ska bli en framgång är att ni båda förmår vara öppna med hur ni känner det, och att ni anstränger er för att lyssna på, och försöka förstå den andras känslor.

Vänlig hälsning,