2012-05-30

Hur hjälper jag min son att klara av sin separation?

Min son är i 20-årsåldern, har en historia av mobbing i skolan och förhållanden där han blivit sviken. Hans nuvarande flickvän har precis gjort slut och hela hans liv har kommit i fatt honom.

Hans humör växlar mellan panik, nedstämdhet och aggression. Han är arg för att ingen hjälpt honom tidigare med sina problem (tvångstankar) och den enda som kan hjälpa honom är flickvännen anser han.

Han vill inte ha någon psykologhjälp, säger att det är för sent. Han säger att ingen någonsin älskat honom och att ingen gör det just nu och därför är det ingen idé att leva. Han kan inte se att han i framtiden kan träffa någon annan.

Hur ska jag göra för att få honom att få tillit till livet och få honom att tro att det finns hjälp att få.


Jenny Klefbom svarar:

Jag förstår att du känner starkt för din son när han har haft det så tufft under sin uppväxt. Samtidigt är det begränsat vad man kan göra för att hjälpa sina vuxna barn. De måste ju vara med på att de vill ha hjälp för att det ska bli bra. Som förälder kan man inte heller ha ambitionen att kunna bota alla problem, det finns ju sådana problem som faktiskt kräver professionell hjälp.

Och det är det första jag tycker att du kan erbjuda din son; att hjälpa honom till en professionell kontakt. På många håll finns det så kallade Unga Vuxna-mottagningar inom öppenvårdspsykiatrin, där man har särskild kompetens för och inriktning på just ungas problem. Erbjud dig att följa med honom dit eller vara ett stöd för honom på det sätt han själv önskar.

Du skriver visserligen att din son inte vill ha psykologhjälp, men hos psykiatrin kan man också få träffa en läkare eller annan behandlingspersonal. Det är inte heller så att man börjar med att inleda en lång samtalsterapi, utan det man erbjuds är ofta ett inledande sonderande samtal där den unge själv får berätta vad han vill ha för hjälp. Då kan din son själv säga ifrån att han inte är ute efter någon lång samtalskontakt. Kanske även att den han träffar kan berätta lite om vad mottagningen kan erbjuda, för det är inte självklart att din son vet vad det är han tackar nej till om han aldrig tidigare har tagit emot hjälp från en psykolog.

Mer än att erbjuda dig att hjälpa till ser jag inte att du kan göra när det gäller din sons vårdbehov. Däremot tänker jag att det är en hel del du kan tänka på i ditt förhållningssätt hemma (för jag förutsätter att sonen fortfarande bor hemma).

När någon är så uppgiven som din son är, är det lätt att hamna i ett tröstande läge, där man försäkrar och försäkrar att allt kommer att bli bra, och att ”tiden läker alla sår”. Det är ofta sant – men det brukar inte leda till något gott att säga detta till någon som är helt fast i negativa tankar. Inte heller tjat brukar bli bra, utan leder mest till spända relationer och bråk.

Försök i stället att stå för ”verkligheten” i dina samtal med sonen. Det kan innebära att du står på dig i att du ju älskar honom, hur det än känns för honom. Men det kan också innebära att stå för lite tuffare saker, som att hur det än är med flickvännens förmåga att hjälpa honom, så finns hon inte längre i hans liv. Att spä på hopp och önskedrömmar genom att dras med lite för mycket i fantasier och drömscenarier är kanske vad sin son på ett ytligt plan vill att du ska göra, men på längre sikt är det inget stöd för honom om du gör så.

En annan sak du kan göra är att erbjuda omsorg – inom rimliga gränser. I stället för att erbjuda timslånga nattliga ältande samtal: Gör en kopp choklad, eller hyr en rolig film som ni kan se på. Dra med honom ut på bio, promenader eller något annat han brukar tycka om. Se till att han upprätthåller ett någorlunda normalt liv helt enkelt.

Känner du att du inte längre kan hantera din sons mående, om det inte blir bättre när den värsta chocken har lagt sig, eller om du blir riktigt orolig för honom, får du inte dra dig för att själv söka hjälp. Ring då till psykiatrin och rådfråga dem kring vad du behöver göra.

Vänlig hälsning,