2012-07-18

Varför svek vännerna när de fick sambos/barn?

Har svårt acceptera att jag som singel och av egen vilja att leva ensam just nu, har hamnat i helt olika faser med övriga vänner som har pojkvän eller barn. Detta kan ses som ett i-landsproblem men ett faktum. Deras syn på vänner är inte den samma som jag har. I dagens samhälle är läget mkt mer osäkert om man som par lever ihop livet ut. Med det menar jag att man ska förvalta de vänner man har, för sen kanske man står där en dag själv. Känner mig utanför och avskyr det.

Har alltid varit med vänner och satt dem i främsta ljuset då jag själv haft en relation, och har förväntat mig få samma tillbaka, men inte det. Ibland undrar jag hur folk ser på en som medmänniska. Mina vänner har aldrig levt ensamma utan någon sambo/pojkvän eller liknande. De identifierar sig bara genom den de lever med eller genom att de blivit mamma. Dessutom är jag 29 år och ska enligt vad man säger, vara i mina bästa år, men det känner inte jag. Livet står totalt still på den sociala biten, och jag är en väldigt social och utåttriktad person, vilket gör att man blir lite småbitter inför livet som väntar.

Hur ska man tänka om för att förstå en sådan här situation? Ska man bara acceptera att livet rinner förbi när man ser hur kul alla andra har de? Jag är en fullkomligt normal person som bara vill ha lite roligt med mina vänner då och då.


Staffan Carazo svarar:

Tack för ditt brev. Det låter som du fastnat i vissa av dina uppfattningar om dig själv, livet och andra. Jag skall försöka ge dig några reflektioner på det du skriver, men har förstås inga givna lösningar.

Jag förstår på ditt brev att du känner dig utanför. Det är svårt att säga något om det utan att veta så mycket om dig och ditt liv. Vem som helst kan förstås bli offer för omständigheter i livet. Men ibland kan man också själv vara bidragande orsak till situationer utan att själv förstå det.

Kanske du kan prata med dina vänner och säga hur du känner? Kanske du har misstolkat något? Kanske de kan förklara något om hur du själv bidragit till situationen (om det är så), eller hur du kan göra den bättre..

Det är dock en naturlig del av livet att befinna sig i olika faser som tidvis kan göra det komplicerat att umgås. Man kan inte kräva sådant av en vän. Vänner väljer att umgås av fri vilja. Det är möjligt att ni hittar tillbaka när yttre omständigheter gör det lättare. Barn och partnerskap är delar av faser och omständigheter i livet. Det kan vara svårt att acceptera, men är inget onormalt. Det är sådana förändringar många människor konfronteras med i perioder av livet.

En annan vinkel på situationen är dina intressen: Det kan vara ett alternativ att börja med dina intressen och söka vännerna där. Det är inte alltid man har kvar samma intressen som sina ”gamla” kompisar. Kanske du i första hand kan söka dina intressen och lära känna nya människor där? Det finns gott om kursverksamheter, motionsformer, bokcirklar, körer, studier, danslektioner och andra kulturaktiviteter.

Om du däremot känner dig så deprimerad eller bitter att du inte lyckas komma vidare bör du söka professionell hjälp. En professionell dialog kan ofta öppna nya synvinklar, lossa på känslor och ge stöd för att komma vidare. En del vårdcentraler har psykologer. Du kan börja med att fråga där. Det finns också privatpraktiserande psykologer. Jag hoppas att det ordnar sig för dig.

Med vänliga hälsningar,