2013-02-08

Är vår 7-åring rädd för att göra fel?

Jag har en 7-åring, kille, som har en enorm prestationsångest. Han är annars en väldigt trygg och väldigt social kille som ofta från alla får höra hur smart han är.

Ofta vågar han inte prova på nya saker. Jag tror han är rädd för att göra fel. Om han i fotbollen mm inte klarar av något så bryter han ihop. Han gråter och vill inte vara med längre. Bygger han lego och det inte går som han vill så blir han frustrerad, gråter och tar sönder.

Det verkar som att han ofta själv är medveten om detta för jag ser ibland att han biter ihop och fortsätter med det han gör fast han är högröd i ansiktet och nära till tårar.

Hans pappa är väldigt snabb på att anmärka om han gör fel och han brusar snabbt upp om han tror att något har hänt, även när det inte är min sons fel. Hans pappa agerar först och tänker sen kan man säga. Har detta något med det hela att göra? Vad kan jag/vi göra för att min son ska våga göra fel?


Jenny Klefbom svarar:

Personer som lider av prestationsångest upplevs ofta som högpresterande av andra, vilket förstås är en paradox då de ju själva känner sig sämre än andra. Ofta är dock personen med prestationsångest medveten om att de egna kraven är lite väl högt ställda, och att andra inte alltid gör bättre ifrån sig. Drivkraften bakom kraven är alltså ofta ganska irrationell, och lätt att argumentera emot. Men hur mycket man än inser hur orimliga tankarna är så är det inte helt lätt att ändra på sina känslor och beteenden.

En anledning bakom prestationsångest kan vara yttre krav. Det vill säga att personen vid något tidigare tillfälle har upplevt sig inte räcka till. Eller att han/hon kanske lever under konstanta överkrav, och tolkar det som att det beror på egna fel och brister, vilket i sin tur leder till allt hårdare försök att uppnå det man tror att omgivningen förväntar sig.

När kritik och överkrav pågått under längre tid så är det vanligt att man inte längre ser det som andras krav, utan upplever det som att man själv måste prestera överdrivet bra för att duga i sina egna ögon. Men ångesten kan också leda till att man alltmer börjar undvika situationer som innefattar prestationer, vilket på sikt kan leda till att man avstår från sådant som man egentligen skulle vilja göra, som utmaningar av olika slag.

Nu har jag också sett människor som inte nödvändigtvis har utsatts för ständig kritik och missnöje från sin omgivning, och som trots detta har utvecklat prestationsångest, och jag tror därför att det kan finnas flera orsaksbakgrunder bakom problem av den här typen. Vissa barn är påtagliga ”vinnarskallar”. Det betraktas ju som en mycket god egenskap i många sammanhang, inte minst inom idrotten. Men tycker man att det är så jobbigt att förlora att man inte tål att bli annat än etta så kan det förstås ställa till problem.

Ytterligare en orsak bakom prestationsångest kan vara att man på nära håll har förebilder som är mycket högpresterande. Om man som förälder till exempel prioriterar jobb och prestationer väldigt högt, så lär man samtidigt ut detta förhållningssätt till sina barn.

En annan vanlig omständighet är att föräldrar och lärare misstolkar olika beteenden hos barn som tecken på prestationsångest. För prestationsångest är trots allt vanligare hos vuxna än hos barn. Att till exempel ha en perfektionistisk läggning, som kanske i grund och botten beror på tvångsmässiga tankemönster, kan vara en orsak till att man aldrig är nöjd, och även får svår ångest då man inte får göra saker exakt på det sätt som ”känns rätt”. Att ha ett lite oflexibelt sätt att tänka, där allt som inte blir som man tänkt sig leder till frustration, kan också av andra upplevas som en prestationsinriktad läggning. Även att ha tendenser till social fobi, det vill säga att uppleva starkt obehag då man granskas och uppmärksammas av andra, kan nog lätt tolkas som problem med prestationer.

Mitt förslag är alltså att ni börjar med att gå till botten med vad det egentligen är som utlöser er pojkes ängslan, utbrott och frustration. Kanske är det faktiskt helt andra faktorer än en oro för att inte göra tillräckligt bra ifrån sig som ligger bakom känslorna. Men hur det än är med den saken så finns det ändå anledning för din man att ändra på sitt sätt att lite slentrianmässigt kritisera sin pojke, i synnerhet då han är helt oskyldig. För det kommer det förstås inget gott av.

Vänlig hälsning,