2010-04-12

Min 4-årige son vill döda sig själv

Jag har läst på denna sajt att en 4 åring frågar mycket om döden så förmodligen är det inte "farligt/ovanligt", men jag blir ändå så illa berörd att jag vill höra mig för lite.

Min kille är en mycket glad kille, så han går inte runt och är ledsen och mår dåligt. På sistone brukar han slänga ur sig "jag vill inte leva längre, jag vill döda mig själv" osv. Häromkvällen hade vi ett jättelångt samtal om detta. Han ville döda sig själv för han ville inte leva mer för han ville inte att jag skulle vara arg på honom. Jag hade blivit arg precis innan för han hade gjort något han absolut inte får göra (och som han vet att han inte får). Vi pratade säkert i 30 minuter om att han inte ville leva och han höll fast vid det.

Mina frågor är - är detta konstigt, något jag bör ta tag i? Vad ska jag svara honom när han säger så? Det är svårt att veta hur man ska hantera tycker jag. Ska man låtsas som ingenting och inte prata om det eller är det viktigt att man pratar mycket om det?


Jenny Klefbom svarar:

Jag förstår verkligen att du blir ledsen av att höra ditt barn säga sådana dramatiska saker. Det tror jag att alla föräldrar skulle bli. Och det har att göra med att förälderns livsprojekt ju är att se till så att barnen överlever och har det så bra som möjligt.

Det som du kanske har läst, och som gör att du nog inte behöver oroa dig på samma sätt som om uttalandet exempelvis hade kommit ur en tonårings mun, är att 4-åringar faktiskt inte har något tydligt begrepp om vad döden innebär. I den åldern saknar man den abstraktionsförmåga som krävs för att sätta sig in i så komplicerade tankegångar. Samtidigt är man i 4-årsåldern tillräckligt smart för att ha börjat fundera över sådana här saker, på sin egen 4-åringsnivå. Och ännu mer intressant blir det förstås när man märker vilka reaktioner man får på sina uttalanden.

Jag tycker inte att du ska ignorera din sons uttalanden. Han behöver prata om det som rör sig i hans huvud just nu. Men bär du med dig vetskapen om att han inte menar riktigt samma sak som du gör med döden, så blir det kanske lättare för dig att inte reagera så starkt känslomässigt på det han säger. Se det som dels en intellektuell diskussion, men också ett sätt för honom att tala om vad han känner och tycker. För faktum är att han har varit tydlig mot dig med vad han menar: Att han blir ledsen och illa berörd över när du blir arg på honom.

Det kan vara hur berättigat som helst att bli arg på ett barn som gör någonting fel eller farligt. Men kanske är det så att din son är inne i en känslig period, och tar åt sig väldigt mycket av det du signalerar. Kanske börjar han bli så pass mogen att du kan kommunicera med honom på ett lite lugnare sätt; utan att visa så mycket ilska. Det kan också finnas andra omständigheter som inte har med dig att göra, men som gör honom extra känslig för ilska. Det kan handla om hur det är på dagis, eller något han har sett på teve.

Mitt råd är alltså att du försöker att föra över diskussionen på det han själv pekar på; ilskan. Tala med honom om vad det är som han blir så ledsen över, och vad du kan ändra på för att få honom att må bättre. Och försök att tillsammans med honom hitta nya sätt att tillrättavisa. Gör överenskommelser, helt enkelt, där han får en chans att visa att han nu är lite större och mognare, och du får en chans att visa att du verkligen lyssnar på honom och är beredd att göra vad du kan för att ni ska ha det så bra som möjligt tillsammans.

Här kan du läsa mer om barns utveckling och 4-6-åringar.

Vänlig hälsning,