2010-05-19

Mammig 2-åring, vill inte vara med sin pappa

Jag är mamma till en liten tjej på 2 år och 5 månader. Hon är en jättego liten tjej, kramar, myser och berättar saker hon varit med om eller som ska hända, hon går på förskolan 3 dagar i veckan(15 timmar), då hennes far är arbetssökande.

Nu till mitt problem. Det är så att denna lilla tjej inte vill veta av sin far när jag är hemma. Jag har varit sjuk nu i tre dagar och varit hemma från jobbet, tror att hon vill ha ut allt hon kan av mej när hon och jag är hemma samtidigt. Detta tär på mej som mamma att hon inte vill varken pussa, krama eller vara alls med sin pappa, hon låter mej inte gå på toaletten själv (hon ska me), och jag vet ej vad jag ska göra åt detta.. Kanske jag ska bli mer hård och sätta gränser och låta pappan lägga och bada henne (detta är det alltid jag som gör annars)..

Tacksam för svar snarast! Kram en förvirrad mamma


Malin Alfvén svarar:

Vilken tur att er lilla dotter har er båda hemma så mycket. Hon är mammig just nu vilket är vanligt för barn i hennes ålder. Hon är 2 ½ år och befinner sig i en trotsålder då livet kan vara ganska förvirrat. Då söker man sig ofta till den förälder som man känner bäst och det är i ert fall mamma när ni båda är hemma. Du skriver det inte, men jag tror mig förstå av ditt brev att det går bra när er dotter och pappa är ensamma hemma.

Att vara hård mot henne, sätta gränser och tvinga henne som du funderar på att göra är meningslöst. Om du gör det kommer er dotter att svara med samma mynt. Det blir hårt mot hårt. Hon kommer att reagera ännu mer och under en längre tid. Det som hjälper på sikt är att gå henne till mötes tänker jag. Låt henne vara nära dig när det är möjligt. Prata gärna med henne om det men på ett lugnt och konstaterande sätt. Du kan till exempel fråga henne: ”Vem vill du ska lägga dig?” Hon svarar då troligen mamma. Då kan du säga ”Jaha, du vill vara med mig just nu.” Pappa kan säga ”Jag skulle gärna vilja lägga dig, men nu vill du att mamma ska göra det, då blir det så.”

Det är förstås lätt att känna sig åsidosatt och ledsen när ens barn avvisar en. Men då är det viktigt att komma ihåg att hennes avvisande mot pappa inte är personligt. Hon behöver göra så här under en period när marken gungar under fötterna eftersom hon utvecklas mycket just nu. Om du låter henne vara nära dig en tid så kommer den här perioden snart att vara över.

Vänlig hälsning,