2013-10-11

Tycker inte att vi ska bli föräldrar när jag har PMDD och han Asperger

Jag är en tjej som är i ett lyckligt förhållande med min underbara partner, att han har diagnosen [linkURL:http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=Aspergers+syndrom%2C+Asperger+syndrom target:self]asperger[/link] är inget som påverkar oss i nuläget. Däremot kan min [linkURL:http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=Premenstruellt syndrom target:self]PMDD[/link] vara svår för oss båda 2 veckor i månaden, det är dock något jag medicineras för med antidepp.

Vi är båda unga och inte i brådska åt annan riktning än att vi vill avsluta våra respektive utbildningar.

Dock, ett ämne vi bråkar om ofta, och som alltmer bygger en kil mellan oss, är detta med barn... Han vill, jag vill inte. Vi kan inte prata om detta, han blir som en hård och kall stenmur och jag blir ensam.

Jag vill inte ha barn då jag känner mig enormt osäker på att jag kunde bli en bra mor, och till detta har jag många anledningar;

- PMDD, med den aggression, depression och humörsvängning som kommer 2 veckor i månaden, hur ska jag någonsin kunna ta hand om ett barn??

- Han är en fantastisk människa, men diagnosen Asperger skrämmer ändå.. Jag ser ett scenario där jag har PMDD, barnet blir autistiskt och en pappa som kan ha svårt att förstå barnet. Det är förstås ett worst-case scenario, men ändå en möjlig verklighet.

- Jag vill inte föda biologiska barn, för att jag inte vill sprida mitt arv. Och! Viktigast av allt är väl att jag anser att det finns många barn på denna jord som behöver ett hem, och att det inte behövs fler egentligen. Jag känner osäkerhet för att föda barn till denna värld, för att jag själv inte vill leva i den.

Snälla någon. Jag vet inte vad man bör ta sig till.


Jenny Klefbom svarar:

Jag tycker att du är väldigt hård mot dig själv när du dömer ut dig själv som mamma både pga hur din diagnos påverkar ditt fungerande och pga ”ditt arv”. Alla vi människor har både goda och mindre bra sidor i våra personligheter och dessa är i sin tur en produkt av en oöverblickbar mängd faktorer.

Det är inte bara gener och det psykologiska omhändertagandet från ens föräldrar som spelar en roll för vem man blir som människa. Vi formas faktiskt även av sådant som samhällsklimat, kompisrelationer, vad vi äter, gifter vi utsätts för, lärare, ja, jag skulle kunna fortsätta uppräkningen en lång stund. Lite skämtsamt skulle man kanske kunna säga att vi ibland överskattar vår betydelse som föräldrar.

Men visst ligger det samtidigt en del i det du tar upp. Och då skulle jag vilja rikta uppmärksamheten specifikt på två saker i ditt mail. Först och främst vill jag poängtera att du visar prov på mycket av eftertanke och analytisk förmåga. Då det har visat sig att föräldrar som är väl förberedda och har tänkt igenom sitt föräldraskap innan de skaffar barn ofta är bättre föräldrar än de som skaffar barn på mer impulsiva grunder tycker jag att du i ditt korta mail samtidigt visar att det hos dig även finns personlighetsdrag som utgör goda förutsättningar att bli en bra förälder.

Men du tar också upp en annan sak som ställer ditt resonemang lite på ända. Du avslutar ditt mail med att skriva att du inte själv vill leva i den här världen, och det är för mig något helt annat än att ha fått diagnosen PMDD. Att gå omkring med en konstant känsla av att inte vilja leva, med allt vad det innebär, utgör faktiskt en mindre bra grund för att bli förälder. Den känslan gör ju också att du inte vill ha barn i nuläget och naturligtvis är det aldrig bra att skaffa barn mot sin egen vilja. Men att ha tankar om att inte vilja leva är inte heller något personlighetsdrag, och har inte någon tydlig koppling till genetik. Det är ett tankemässigt tillstånd som inte är permanent utan går att förändra.

Jag tycker alltså att du ska fokusera mindre på din och din killes personlighetsdrag och diagnoser. Att ni har de diagnoser ni har säger inte mig så mycket om era förmågor att bli bra föräldrar. Man är ju inte sin diagnos, och två personer med samma diagnos kan vara väldigt olika. Däremot tycker jag att du inte ska nöja dig med att gå omkring och känna som du gör inför ditt eget liv.

Du har fått antidepressiv medicin, men har du fått någon psykologisk behandling för att kunna börja tänka och känna på nya och mer konstruktiva sätt? Om inte tycker jag att du ska se till att få en psykoterapeutisk kontakt.

Om du ger en sådan behandling lite tid så är det mycket troligt att din syn på familjebildning och barn kommer att förändras, på det ena eller andra sättet. Skulle det trots allt vara så att låsningen mellan dig och din partner kvarstår när sådana saker kommer på tal är det inget som hindrar att ni söker vidare hjälp hos familjerådgivningen för att kunna nå varandra bättre.

Vänlig hälsning,