2009-08-05

Det är nått fel på mig..

Jag är en tjej på snart 21 år. Så länge jag kan minnas har jag haft psykiska besvär, mest i sociala situvationer. Jag kunde inte ens gå på fritids vid 6 års ålder för jag fick konstant spänningshuvudvärk som ofta ledde till migrän. Jag tror det beror på min traumatiska barndom. Min pappa hade aggristionsproblem och lät dom ofta gå ut över mig och mina syskon i form av våld. Min mamma levde under mordhot under en tid när jag var i ca 5-års åldern, senare fick vi veta att hoten kom från min "farfar".

När jag var ca 8 år blev jag förföljd av en pedofil på en cykelväg och genom en skog, han var väldigt nära på att få tag i mig. Han kunde senare gripas pga mitt och en inte lika tursam flickas signalement. Jag har inga klara minnen av nån utav händelserna, det är mest vad som har återberättats för mig.

Nyligen har jag utsatts för hot pga mina bröders kriminella livsstil.

Vid 15 års ålder fick jag diagnosen socialfobi av en kurator på bup. Men jag har mer och mer insett att den diagnosen inte stämmer överens med mina symptom.

Mina symptom är följande: Rädsla för att gå ut, får kraftig ångest i form av tryck överbröstet, trögare andning, hjärtklappning, svettningar och en stark klastrufobisk känsla. När jag går ut så är jag på hel spänn, samtidigt som jag känner mig instängd i mig själv. Jag blir lättirreterad, stressad och lättskrämd.

Snälla hjälp mig! Jag vill bara leva ett normalt liv...


Ingrid Gråberg svarar:

Eftersom det varken är möjligt eller tillåtet att diagnostisera någon per brev, så kan jag inte hjälpa dig med att få rätsida på om du har social fobi eller inte. Men för mig är det uppenbart att du borde erbjudas någon form av behandling – oavsett vad dina symtom kallas eller vad de beror på.

Det skulle förvåna - och uppröra - mig mycket om BUP nöjde sig med att sätta en diagnos, utan att samtidigt erbjuda någon behandling. Därför undrar jag om du tidigare fått en otillräcklig eller rent av felaktigt hjälp, eller om du tackat nej till erbjuden behandling. Det kan ju också varit så att din motivation att genomföra en behandling inte var lika stark då som nu, eller att du saknade förtroende för den behandlaren som du hade då.

I ditt brev framkommer klart och tydligt att du idag är angelägen om att få hjälp och att du vill ha en förändring i ditt liv. Det framkommer också att det både finns händelser från din barndom och aktuella händelser som kan påverka hur du mår idag. Kanhända behöver du insatser från mer än ett håll – och av helt olika slag (jag tänker på skyddsaspekten vid hot till exempel). Men med tanke på dina symtom så tycker jag att du ska ta kontakt med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning eller med din husläkare. Där kan du få hjälp med en professionell bedömning, som ett första steg. Först när en bedömning är gjord kan man diskutera vilken eller vilka olika behandlingsinsatser som krävs för att du ska kunna leva ett normalt liv.

Jag gissar att du med ”ett normalt liv” menar att du kan gå ut utan att vara rädd och få kraftig ångest, och då måste man ta reda på vad rädslan beror på. Är du rädd för att de uttalade hoten ska sättas i verket? Är du rädd för vad andra ska tänka och tycka om dig? Är du rädd för att få panikångestattacker eller svimma eller…?

För att försäkra dig om att få så bra hjälp som möjligt är det viktigt att du beskriver dina symtom lika tydligt som du gjort i brevet hit och sedan fyller på med mer information. Ju mer information behandlaren får om din livshistoria och din nuvarande situation, desto lättare blir det att göra en bra bedömning och en bra behandlingsplanering.

Med vänlig hälsning