2013-10-15

När föräldrarna inte vill ha mitt stöd som kurator

Jag arbetar som kurator med föräldrar som har funktionsedsatta barn fr 0 år upp till tonåren. För det mesta (nästan alla) vill träffa mig på stödsamtal mm, men jag har svårt att inte ta det personligt när jag får "höra", t ex på ett möte med socialtjänsten, vårdpersonal och barnets mamma att mamma inte vill att jag skall tala alls utan anklagar mig för att "bara" göra mitt arbete och inte det som är bäst för henne !!!!

Hur skall jag arbeta med mig själv för att inte se det personligen? Kan det vara så att jag engagerar mig för mycket och då när inte min goda vilja går fram utan föräldrern istället anklagar mig, så tar jag det personligt ???

Hur skall jag göra med detta så att det inte händer igen? Och hur skall man göra med "personer" föräldrar som inte vill ta emot stöd?


Ingrid Gråberg svarar:

När man har som yrke att hjälpa och stötta andra människor behöver man både vara engagerad och professionell för att göra ett bra jobb. Utan ett genuint intresse är det svårt att nå fram till den man är satt att hjälpa (klienten, patienten eller konsultanden) och utan yrkesskicklighet tillför man inget som inte ett fungerande socialt nätverk kan erbjuda.

Expertkunskaperna utgör även ett skydd för hjälparen. Ditt expertområde är föräldrar till funktionsnedsatta barn. Genom att ha kunskap om hur dessa föräldrar kan påverkas praktiskt och känslomässigt av sin livssituation, så blir det lättare för dig att förstå deras reaktioner. Teorier och kunskaper är med andra ord redskap som hjälper dig att behålla ett analytiskt förhållningssätt och inte dras med av andras känslor. Något hundraprocentigt skydd utgör dessvärre inte kunskaperna – vi är ju trots allt inga robotar – och det är heller inte önskvärt att vi förblir helt opåverkade av att ta del av andras lidanden.

Att verkligen sätta sig in i, och bry sig om, hur en annan människa mår och samtidigt hålla en viss distans till det hela är en ekvation som inte alltid går ihop. För att klara den svåra balansgången krävs det inte bara kunskaper om de problemområden som är i fokus, utan också självkännedom.

Ett sätt att få ökad självkännedom är att gå i terapi. Man kan naturligtvis även ägna sig åt att granska sig själv och fundera kring sin yrkesroll på egen hand och ställa sig frågor som: Vad är det som driver mig att hjälpa andra? Vad händer med mig när någon avvisar mitt erbjudande om hjälp eller kritiserar mig?

Det är också brukligt att man som professionell hjälpare har tillgång till handledning. Dels på grund av att det är en konst att bry sig utan att ta åt sig, och dels på grund av att man många gånger ställs inför komplexa situationer där det är svårt att veta hur man ska hjälpa på bästa sätt. Man blir aldrig fullärd och det räcker inte att man på ett intellektuellt plan förstår att man inte kan hjälpa alla och att man inte kan vara omtyckt av alla.

När du undrar hur du ska arbeta med dig själv för att inte ta saker personligt så blir mitt första råd att du ska kräva att få regelbunden handledning där du har möjlighet att dela och reflektera över dina uppleveler tillsammans med någon annan.

Du är inne på att det kan vara ditt starka engagemang som gör att du tar åt dig personligt när din goda vilja att hjälpa inte når fram. Självklart finns det ett samband, men lösningen är inte att du slutar engagera dig, utan att du lär dig att hantera de motgångar som du ofrånkomligen kommer att stöta på av och till. Ibland måste du inse att du inte är ofelbar och acceptera att du inte alltid kan agera på ett optimalt sätt. Andra gånger måste du förstå att den negativa responsen du får är helt oberoende av din egen insats.

En typ av negativ respons är att den hjälp man erbjuder inte tas emot och du undrar hur man ska göra då. Alla föräldrar som har barn med funktionsnedsättningar behöver förstås inte stöd av en kurator, men jag antar att det är frustrerande för dig när du upplever att det finns ett hjälpbehov samtidigt som dina tjänster inte uppskattas. Här måste du påminna dig själv om vad som är ditt uppdrag och ansvar. Det du kan göra är att, så långt det är möjligt, försäkra dig om att informationen om stödverksamheten har nått fram till föräldrarna. Sedan är det upp till dem att avgöra om de vill utnyttja erbjudandet. Med vänlig hälsning,