2015-02-13

Biologiskt barn i fosterfamilj – Har aldrig blivit sedd

Jag är biologiskt barn i en familj som har familjehemsplacerade barn hos sig. Jag är nu vuxen och har egen familj och barn.

Ända sedan jag var liten har jag och mina syskon fått ge plats till "barnen som behöver deras hjälp". Jag upplever att jag aldrig blivit sedd, blivit bekräftad eller fått stöd av mina föräldrar. Framför allt min mor, som jag alltid kallat vid namn och inte mamma. De har än idag placerade barn på heltid.

Jag är fostrad med attityden "var nöjd, du som har det så bra". Jag känner ingen svartsjuka på de här barnen, men en stor sorg, då mina föräldrar aldrig finns där, aldrig har tid eller ork till min familj och mina barn. De har så fullt upp med att göra livet fint för "fosterbarnen" att vi biologiska barn har skjutits ur familjen. Jag kan inte komma till mina föräldrar om hjälp eller råd. Jag upplever att de tycker det är otroligt jobbigt, att jag blir en börda.

Jag lever dagligen med en sorg att inte ha någon biologisk familj. Det äter upp mig, och påverkar nu min vardag. Jag är arg och irriterad mest hela tiden. Det tar mitt fokus från mitt liv.

Till saken hör den att min mor och jag aldrig haft någon relation pga att jag inte vill/har fått stå ivägen. Så de gånger jag försökt prata med henne ställer hon sig bara upp och går. Hon blir arg och tycker att jag som är vuxen och haft det så bra i mitt liv inte ska klaga. Jag upplever att hon kränker mig i mina känslor. Vi ses aldrig längre, mitt fel enligt henne. Vart ska jag vända mig?


Ingrid Gråberg svarar:

Många familjehemsföräldrar är ansvarskännande personer med stora hjärtan som både har tid och lust att hjälpa och engagera sig i såväl de egna som i de placerade barnen. Det finns förstås också exempel på hem där den huvudsakliga orsaken till att man tar emot andras barn stavas p, e, n, g, a, r, pengar. Och sedan finns det familjehemsföräldrar som verkar prioritera de placerade barnen framför sina egna biologiska barn. Det sistnämnda exemplet stämmer väl överens med din beskrivning. Dina föräldrar kanske har en helt annan uppfattning, men nu utgår jag ifrån din upplevelse och beskrivning.

För de flesta är det nog svårt att förstå hur någon kan prioritera andras barn framför sina egna. Anledningen till det har att göra med den tidiga anknytningen, som innebär att det knyts starka, känslomässiga band mellan det lilla barnet och dess vårdnadshavare.

Bebisar är helt beroende av vuxna för sin överlevnad och i normala fall har också vårdnadshavarna ett stort intresse av att barnet överlever. Förutsättningarna för att det ska uppstå känslomässiga bindningar är därför vanligen goda. Vi föds i princip färdigprogrammerade för att kunna samspela med omgivningen, vilket gör att den som skyddar och vårdar ett spädbarn bland annat blir belönad med ögonkontakt och leenden.

Med stigande ålder utvecklas relationen mellan barn och föräldrar, och föräldrarollen handlar inte längre bara om att skydda och vårda. En del tycker att samspelet med barnet blir mer givande ju äldre barnet blir. Andra har mest ett intresse av det här som har med ren omvårdnad att göra och har varken intresse eller fallenhet för att utveckla relationer på ett djupare plan.

Nu vet jag förstås inte hur det är med dina föräldrar. När du skriver att de är fullt upptagna med att göra livet fint för ”fosterbarnen”, menar du då att föräldrarna ger dem uppmärksamhet, lyssnar på vad de har att säga och för långa och intressanta diskussioner med dem? Eller är din mamma och pappa mest upptagna med att laga god mat, duka fint och se till att alla har rena, hela kläder?

Dina känslor och upplevelser verkar inte ha tagits på allvar. Hur är det med fosterbarnens känslor? Tas de på allvar eller är dina föräldrar helt oförmögna att prata om känslor?

Apropå känslor, kan det vara så att dina föräldrar har ett stort bekräftelsebehov som de fyller genom att rädda utsatta barn? Eller är det så att de helt enkelt prioriterar sitt jobb framför sina barn?

Syftet med mina frågor är inte att ursäkta dina föräldrars beteende, utan att försöka förstå. Din upplevelse av att inte ha blivit sedd eller bekräftad finns där oavsett varför dina föräldrar inte funnits till hands för dig i tillräcklig utsträckning, men orsaken har betydelse när det gäller dina förhoppningar inför framtiden.

Om du bedömer chanserna som hyggliga att få din mamma och/eller din pappa att förstå dina upplevelser så kan familjerådgivning/familjeterapi vara ett alternativ. Tvivlar du på att en familjeterapeut kan hjälpa er att få en fungerande kommunikation? Ja, då behöver du fokusera på dig själv och på hur du ska kunna acceptera situationen och gå vidare.

För att få hjälp för egen del kan du söka dig till vårdcentralen och efterfråga samtalsstöd av psykolog eller kurator. Relationen till dina föräldrar påverkar dig i allra högsta grad och får dig att nästan ständigt gå runt och känna dig irriterad. Därför tycker jag inte att du ska tveka att söka hjälp.

Jag vill också skicka med dig ett boktips. Du nämner särskilt relationen till din mamma och just om den relationen har Liria Ortiz skrivit i boken ”Jag och min mamma”.

Här kan du läsa mer om: Barns anknytning

Med vänlig hälsning,