2015-05-04

Ska jag börja träffa mitt barn?

2010 till 2011 så var det dåligt mellan mig och min fru. Vi separerade och jag träffade en annan kvinna som senare trots att vi var överens att inga barn skulle komma till , blev gravid och jag blev pappa. Vi bröt med varandra. Min fru, som jag lever med igen, vet om allt. Vi har tillsammans två barn som är 8 och 9 år.

Nu vill mamman till barnet, som idag är 3 år, att jag skall ha någon typ av kontakt , kanske äta middag med dem en gång i månaden. Jag är väldigt osäker på det hela då jag tror på att skall man finnas i ett barns liv så skall det vara helhjärtat Och det går inte då jag bor på andra sidan stan samt att min fru inte skulle må så bra av det då hon ser mamman som ett hot mot vår familj.

Hur skulle det påverka barnet som idag är 3 år gammal att träffa mig en gång i månaden? Hon har redan frågat om mig och om vem jag är. Är det bättre att hon inte lär känna mig alls? Det finns en oro för mig att jag kommer skapa mer osäkerhet för henne än att göra någon nytta.

Vart kan man vända sig tillsammans med mamman för att få råd?


Jenny Klefbom svarar:

Jag skulle vilja börja med att ta upp lite fakta, för att ha det som utgångspunkt i mitt vidare resonemang. Det har gjorts en del statistiska undersökningar där man har jämfört barn som vuxit upp utan kontakt med sin pappa med barn som har kontakt med två föräldrar. Vad dessa har visat är bland annat att de barn som växer upp med bara en närvarande förälder löper större risk för psykisk sjukdom, att leva i barnfattigdom och att hamna i missbruk. För pojkar gäller att söner utan kontakt med sin pappa är överrepresenterade i svenska fängelser. Nu går det mycket sällan att dra slutsatser om ett specifikt barn med utgångspunkt i statistik. Om just din dotter ska växa upp i fattigdom beror ju på hennes mammas ekonomi, exempelvis, och inte på vad statistiken säger.

Min bestämda övertygelse är också att det finns andra faktorer som kanske är viktigare än själva kontakten i sig. Om ett barn har blivit till genom insemination, och där någon kontakt med pappan aldrig har varit aktuell, samtidigt som mamman har varit mycket väl förberedd på alla plan på att bli förälder, så ser jag inte några tydliga skäl till att detta barn skulle lida någon brist. Om ett barn drabbats av att den ena föräldern gått bort då barnet var i späd ålder, så är det också något man mest har att förhålla sig till, under förutsättning att den kvarvarande föräldern har förmått att bearbeta och hantera sorgen och livet i stort.

Men att ha en förälder som är i livet, som bor i samma stad, och som har andra barn som han bryr sig om och lever med, men ändå inte få ha någon kontakt med föräldern, det tror jag oundvikligen leder till väldigt mycket grubblerier, svåra känslor av att vara avvisad och oälskad, och i förlängningen ärr i den känslomässiga utvecklingen. Faktum är att barns rätt till sina föräldrar anses som så fundamental att den är inskriven i ett par av de första punkterna i FNs barnkonvention. Punkt nummer 5 lyder i kortversion: ”Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska hjälpa barnet att få det som barnet har rätt till.” och punkt nummer 7 lyder: ”Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung. Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka föräldrarna är och bli omvårdat av dem.”

Så långt vad det globala civilsamhället har att säga i saken. Men det finns ju också mjukare värden, och jag tänker då i första hand på den starka kraft som brukar kallas anknytning, och som är det band som för det mesta finns mellan förälder och barn. Det är inte självklart att någon anknytning utvecklas mellan barn och föräldrar som aldrig har träffats, men det är faktiskt inte heller helt ovanligt att så sker. En faktor som brukar göra det svårare för en förälder att avsäga sig kontakten med ett barn är om man har tidigare erfarenhet av att vara förälder, vilket du har. Så jag undrar lite hur du själv, mitt i alla dessa hänsynstaganden, egentligen känner inför din nya lilla dotter. Är du nyfiken på henne? Känner du en värme när du tänker på henne? Bryr du dig om vem hon kommer att bli, hur hennes liv kommer att te sig och om hon kommer att ha det bra?

Om svaret på ovanstående är ”ja”, så behöver du kanske fundera lite vad det är som hindrar dig från att leva ut dessa känslor och behov hos dig. Om svaret däremot är ”nej” så har du en knepigare situation, för då står dina och din lilla dotters behov emot varandra, och ingen av er kan gå ut ur situationen helt tillfreds utan att det kostar den andra något (även om jag självklart inte menar att din 3-åriga dotter har någon skuld i detta).

När jag nu har resonerat kring statistik, samhällets syn och olika psykologiska mekanismer som kan vara i görningen, så tänker jag avsluta med min egen åsikt i frågan. Min åsikt är i linje med FNs barnkonvention. Barn väljer inte att komma till livet, men har rätt att förvänta sig att de som sätter dem till världen också tar ansvar för sina handlingar i den utsträckning de förmår. Vuxna väljer inte alltid att de ska bli föräldrar, oavsett om detta sker på grund av en sprucken kondom, en svekfull eller slarvig partner, religiösa skäl, problem med den egna impulskontrollen eller något annat. Men man kan ändå aldrig hålla en person ensam ansvarig för om ett barn blir till på biologisk väg: Det krävs två till det. Och ännu mindre kan man låta barnet bära hela bördan av det egna felaktiga handlandet. Det man har gjort får man ta konsekvenserna av. Själv.

Det du tar upp som anledningar till att inte träffa din dotter är för mig helt ovidkommande saker. Din fru, som ju själv har barn, kan väl inte tycka att hennes sinnesro är viktigare än ett helt litet barns rätt till sin förälder? Föräldrar upprätthåller kontakten med sina barn mellan kontinenter, under brinnande krig och under andra umbäranden eller geografiska hinder. Att bo i andra änden av stan låter inte helt oöverkomligt i jämförelse. Det du däremot tar upp som en risk, och som jag håller med om, är risken att du inte förmår att upprätthålla kontakten över tid. Det vore inte bra, då upprepade separationer och svek är något av det skadligaste ett barn kan utsättas för. Men det, å andra sidan, är ju något du själv bestämmer över och kontrollerar. Bestämmer du dig för att träffa din dotter, för hennes eller din egen skull, så är det inget som hindrar att du samtidigt bestämmer dig för att denna kontakt ska fortsätta över tid.

En faktor, utöver hänsynen till din fru, dina andra döttrar och problemen med avståndet, som jag ser är hur flickans mamma har tänkt sig er kontakt. Hon föreslår att du ska komma och äta middag, inte bara med din dotter utan även med henne, ibland. Det skulle jag också bli arg över om du gjorde, om jag var din fru. Och det är ju inte alls mot den kvinnan som du har några skyldigheter, utöver möjligen att betala underhåll. Det är ditt barn det här gäller, och hur du – och kanske även din familj – vill utforma ert umgänge med den lilla flickan är ju något som ni bestämmer helt över, och som mamman inte har något att göra med.

Att umgås med 3-åringar är vanligtvis härligt. Att plötsligt få ett bedårande lillasyskon kan vara lite omtumlande, men är vanligtvis även det underbart i ett längre perspektiv. Om din fru inte kan acceptera ditt barn, så rekommenderar jag dig att boka in en tid på familjerådgivningen för er två, för då misstänker jag att hennes känslor bottnar i helt andra saker, som i grunden inte har så mycket med detta lilla barn att göra. Familjerådgivningen kan kanske hjälpa även dig och mamman till barnet att lägga upp en plan kring umgänget, om ni inte kan enas själva.

Vänlig hälsning,