2015-10-05

Kränkt och misshandlad av sonen

Min 15-åriga son misshandlade mig för 2 veckor sedan. Inte första gången.

Jag är opererad nyligen för hjärntumör. Han bulltade mig så jag slog mig blå hela vänster sida och i bakhuvudet. Bröt mina fingrar bakåt. Långfingret har en stor hård knöl. Nöp mig runt handlederna.

Han visar ingen ånger. Han går inte att få bort från datorn. Vet att något inte stämmer med honom. Gjort allt för att vara en bra mamma till honom och hans syskon.

Han kränker mig verbalt. Kallar mig paranoid och psykiskt störd. Fått mig att gråta många gånger. Erkänner aldrig något. Vill ha sista ordet i allt och ska gå först.

Att ange sitt barn är svårt. Nu är jag rädd för vad han är i stånd att göra.

Känner mig maktlös.


Ingrid Gråberg svarar:

Du använder ordet misshandel och det är en helt korrekt sammanfattning av din beskrivning av det fysiska våldet, och kränkningarna låter som psykisk misshandel. Med andra ord rör det sig om straffbara beteenden som förmodligen hade lett till en polisanmälan om du utsatts för detta ute på stan av en okänd person. Våld i hemmet leder betydligt mer sällan till kontakt med polisen – om det inte är så att grannar eller andra utomstående hör vad som sker och har civilkurage nog att ingripa.

Det finns flera skäl till varför man drar sig för att anmäla en familjemedlem. Dels har man en känslomässig bindning till förövaren som gör att man kanske inte vill att hen ska få några tråkiga påföljder och i värsta fall hamna i fängelse. Dels kan man vara rädd för att personen ska hämnas och trappa upp misshandeln om man blandar in utomstående. Skam och skuldkänslor förekommer också ofta och kan utgöra en nog så hög tröskel att ta sig över om man ens funderat på att söka hjälp.

Du skriver att det är svårt att ange sitt barn och det tror jag att de allra flesta föräldrar skulle hålla med om. Både barn och föräldrar kan se det som ett stort svek och de vuxna kan även känna att de har misslyckats i sitt uppdrag som vårdnadshavare. Risken är förstås stor att relationen skadas rejält – åtminstone på kort sikt. Sett i ett lite längre perspektiv gör man dock sitt barn en björntjänst om man inte ser till så att sådana här allvarliga negativa beteenden får konsekvenser. Då menar jag inte konsekvenser i form av straff i första hand, utan jag tänker att det behövs en radikal förändring av hela situationen.

Ditt korta brev innehåller så pass mycket information att det är lätt att förstå att du känner dig maktlös som förälder och det är varken bra för dig eller för sonen. Du måste kunna känna dig trygg i ditt eget hem och det är inte gynnsamt för sonens utveckling att de vuxna i hans omgivning inte kan hindra honom från att bete sig på ett destruktivt, kränkande och våldsamt sätt.

Eftersom det har gått så pass långt utgår jag ifrån att din son behöver professionell hjälp för att kunna förändra sitt beteende. För allas skull, för din skull, för sonens skull och för hans syskons skull, bör du snarast ta kontakt med socialtjänsten och vid behov även med polisen. Det behöver göras en social utredning gällande familjesituationen och det låter som att sonen skulle behöva genomgå en psykiatrisk utredning också. Detta för att man ska kunna sätta in rätt insatser i familjen och individuellt.

Den bild jag får av din beskrivning gör att jag tänker att det kan krävas en förändrad boendesituation för att bryta det negativa mönstret i er relation. Sonen kanske behöver bo på ett behandlingshem eller i ett förstärkt familjehem, men det är också tänkbart att det kan räcka med insatser på hemmaplan.

Avslutningsvis vill jag betona att det inte är något misslyckande att be om hjälp. Tvärtom tar du ansvar för hela familjen om du agerar och vänder dig utåt för att få stöd.

Med vänlig hälsning,