2015-09-29

Varför vill jag inte ha barn?

Jag är en 39-årig kvinna som lever i en fast relation sedan en längre tid. Vi lever ett "bra" liv; tryggt och stabilt, fasta arbeten, bor bra osv. Och vi är helt överens om att vi inte vill bli föräldrar, sedan några år tillbaka. Beslutet känns genomtänkt och bra. Vi trivs bra med livet som det är och barn skulle för oss båda innebära en massa praktiska problem som att vi måste flytta, byta arbeten eller liknande för att rent praktiskt kunna få ihop en vardag.

Vi känner ingen känslomässig längtan efter barn. Vi känner oss också lite gamla för att skaffa barn (min make är 4 år äldre än jag). Beslutet är jag som sagt helt tillfreds med. Men jag sörjer ibland det faktum att jag tycker så! Jag inser att jag är "udda" med min icke befintliga barnönskan. Att omgivningen tycker jag/ vi är märkliga som inte skaffar barn. Ibland tänker jag att det vore bättre om vi inte KUNDE få barn, för det vore mer accepterat.

Jag undrar också en del över varför jag tycker som jag tycker? Varför vill jag inte ha barn? Det kan jag känna mig ledsen över och sörja. Jag tycker ju OM barn, det finns flera barn i min närhet som jag älskar att vara med och de med mig, men jag känner ingen längtan att få några egna. Hur kan det komma sig? Eller lurar jag mig själv?


Ingrid Gråberg svarar:

Varför just du inte känner någon längtan efter att få egna barn kan jag inte svara på, men jag kan bekräfta att du inte är ensam om dina tankar och känslor. Barn anses ofta vara själva meningen med livet och de är också en förutsättning för att det mänskliga släktet ska leva vidare (om det är viktigt kan man förstås fråga sig).

Relativt många vuxna planerar medvetet barnens tillblivelse och är beredda att genomgå mycket för att planen ska gå i lås, men inte allt för sällan blir barn till av en ren slump.

Av de som planerar utökningen av familjen varierar nog graden av längtan en hel del. I ena änden finns det personer som gör upp livsplaner mest utifrån de rådande normerna i samhället, utan att reflektera så värst mycket över vad de själva vill. I andra änden finns de som har en stark längtan och inte kan tänka sig ett liv utan barn. Bland de som närmast ofrivilligt blir gravida finns förstås också stora skillnader mellan hur de upplever sin situation – från plötsligt uppkommen lycka till olika grader av negativa reaktioner.

Sedan har vi den grupp som du tillhör, de som medvetet väljer bort möjligheten att bli gravida. Eftersom normen är att man skaffar barn så förväntas man också vilja det. Som alltid när man bryter mot normer riskerar man att bli ifrågasatt eller ses som konstig. Normer fyller förvisso en viktig funktion när det handlar om (ibland outtalade) regler och förväntningar om hur man beter sig mot varandra. De gör det lättare för oss att fungera tillsammans, exempelvis när vi rör oss ute på stan eller köar till något. Att alla är införstådda med att man ställer sig sist i kön när man anländer till kassan är förstås smidigt.

Alla normer bidrar dock inte till att underlätta tillvaron för oss, utan vissa kan tvärtom begränsa oss. Därför behöver man ifrågasätta rådande normer ibland och inte bara slaviskt följa strömmen. Ta till exempel heteronormen eller ”skaffa-barn-normen”. Majoriteten av befolkningen blir kära eller attraheras av någon av det motsatta könet och de flesta blir föräldrar vare sig det sker genom medvetna beslut eller inte. Men om jag älskar någon av samma kön eller om jag väljer att leva utan barn så stör det ingen annan. Visst, det finns människor som upprörs över samkönade relationer och människor som generellt har svårt att acceptera olikheter, men rent praktiskt så inkräktar det inte på deras liv eller hindrar dem på något sätt. Och varför skulle den som inte vill ha barn, eller den som tvekar, behöva övertalas att göra det? För vems skull?

Nu är det inte andras brist på förståelse och acceptans som fått dig att skriva hit, utan du funderar kring varför du inte vill ha barn och din sista fråga tolkar jag som att det finns en liten oro för att beslutet, som idag känns genomtänkt och bra, möjligen kan vara något du ångrar längre fram i livet. Någon garanti för att du aldrig ångrar ditt beslut finns förstås inte, men jag tänker att dina funderingar har en stark koppling till normer, det vill säga till hur andra inrättar sina liv och vilka förväntningar som omgivningen har på dig.

Det är inte lätt att helt bortse från den påverkan som vi ständigt utsätts för från bland annat närstående och media. Men när du och din partner noga tänkt igenom det här med att bli föräldrar har ni kommit fram till ett beslut som känns bra för er. Våga lita på den känslan och njut av att umgås med barnen som finns i din närhet, istället för att grubbla över varför du inte har någon längtan efter egna. För den frågan kanske du aldrig får något svar på, men det faktum att du lever ett gott liv spelar förmodligen en viss roll i alla fall. Ett liv som känns tryggt och meningsfullt.

Om du vill ta del av andra frivilligt barnlösa kvinnors tankar så finns det en bok som heter ”Ingens mamma : tolv kvinnor om barnfrihet” och är utgiven på bokförlaget Atlas.

Med vänlig hälsning,