Att adoptera äldre barn

Att adoptera ett äldre barn innebär en utmaning i anknytningsprocessen för både barnet och föräldrarna. Eftersom adopterade ofta är mästare på att anpassa sig till sin omgivning kan det vara svårt för föräldrarna att förstå barnets inre trauma.

Idag är det svårare än tidigare att adoptera barn under ett år, mycket beroende på ändrade regler från givarländerna. Barnen hinner bli över ett år och ibland upp till tre - fyra år innan adoptionsprocessen är klar.

Som blivande förälder bör man verkligen fundera igenom vad det kan innebära att ta emot ett äldre barn. Ett barn som är tre - fyra år är givetvis mer format av sin miljö. Det äldre barnet förstår språket, kan uttrycka sina behov, är mer medveten om sin omgivning än en ettåring och är också sannolikt djupare präglad av eventuella barnhemsvistelser.

Förutsättningar för anknytning

Anknytningsprocessen är ett samspel mellan två eller flera parter. Det är en förmåga och ett uttryck för vår tidigare relationshistoria med viktiga personer.

För att ett barn skall kunna knyta an tryggt till sina föräldrar behövs lyhörda och känslomässigt närvarande föräldrar som kan tolka barnets signaler tillräckligt bra.

För adoptivföräldrar, som försökt men inte kunnat få egna barn, är det nödvändigt att ha sörjt tillräckligt över den ofrivilliga barnlösheten och maktlösheten över sin kropp som inte fungerat som det var tänkt. Först då kan de ”se” och ta emot barnet som den unika person den är med sina specifika behov.

Adoptivbarnets förmåga till anknytning är präglad av dess tidigaste erfarenhet av omvårdnad. Barn som vistats i barnhem, med ofta bristfällig omvårdnad och kamp om uppmärksamhet, kommer att präglas av misstro mot vuxna. Erfarenheten kan också ha satt sina spår i dess utveckling kognitivt, emotionellt som socialt. Det blir en stor utmaning för barnet att börja våga lita på och bygga upp tilliten till sina nya föräldrar.

Barn som vistas i sin biologiska familj fram till adoptionen kan ha bättre förmåga till trygg anknytning.

Överlevnadsstrategi

Adopterade är mästare på att anpassa sig till sin omgivning, det är just den egenskapen som gjort att de överlevt den för människan onormala situationen, att bli övergiven av de personer som borde ha skyddat och vårdat dem.

Adopterade har tidigt fått lära sig att snabbt läsa av andras signaler och behov, och tillmötesgå vuxnas behov.

Ju äldre barnet är och ju längre vistelse på barnhem, desto starkare tendenser till anpassning och mindre benägenhet att visa egna behov.

Att vara uppmärksam på

Omgivningen i Sverige kan möta ett barn som är ”lätt att ha att göra med”, artig, hjälpsam och charmig. Det gör det svårt för föräldrarna och andra vuxna att förstå barnets inre trauma. Föräldrarna kan bli förförda av den bild barnet försöker ge av sig självt. Säkert närs detta beteende av föräldrars dröm om det ”perfekta barnet” efter så många års barnlängtan.

Utifrån strategin att anpassa sig till sina föräldrar och omgivning är adopterade också mästare på att kompensera sina eventuella tillkortakommanden som till exempel:

Språket: barnet kan ibland väldigt snabbt  lära sig svenska, men på en ytlig nivå. Ju äldre barnet är vid adoptionen desto längre tid behöver det för inlärning och förståelse på djupet av det nya språket. Att initialt kommunicera på barnets ursprungsspråk är det allra bästa. Föräldrarna bör försäkra sig om att barnet får djupet i språket.

Inlärning: barnet upptäcker sina brister efter skolstart och försöker kompensera sina svårigheter genom att utveckla andra sidor hos sig själv till exempel bli överdrivet social eller rolig.

Känslomässig- och social utveckling: barnet kan pendla mellan att vara brådmogen för sin ålder inom vissa områden och situationer men regrediera kraftigt inom andra. Ett barn som till exempel aktivt deltar i skötsel av mindre syskon under dagen men kräver nappflaska vid sängdags. Det är viktigare att låta barnet regrediera och bli litet och uppmuntra det barnsliga än att fokusera och berömma för deras brådmogna prestationer.

Gränssättning

Det är viktigt att det finns en känslomässig inlevelseförmåga hos föräldrarna för barnets svåra livshistoria och utifrån det ha realistiska förväntningar på barnet. Lika angeläget är det med balans mellan empatisk förståelse och en förmåga att sätta tydliga gränser gentemot barnet.

Det kan vara lätt att tänja på gränserna i tron att man är ”bussig” mot barnet som har haft en svår start i livet. Men ett i grunden otryggt barn behöver kärleksfulla, fasta och tydliga gränser från sin omgivning.

Slutligen, kan det ibland vara svårt för adoptivföräldrar att avgöra vad som är normalt i anknytningsprocessen och vad som avviker. Var inte rädda för att söka professionell hjälp om ni känner en återkommande oro.