Tonåring och adopterad

Att vara adopterad behöver inte betyda att man vare sig känner sig annorlunda eller beter sig på något annat sätt än ungdomar som växer upp med sina biologiska föräldrar. Men vittnesmål från adopterade, och även forskning, pekar på några faktorer som kan utgöra speciella förutsättningar för dem som har adopterats. En del av de faktorerna gäller förstås också ungdomar som vuxit upp i familjehem.

Anknytning och separation

En sak som alla adopterade har gemensamt är att de utsatts för en eller flera plötsliga och definitiva separationer. Och vad är tonårstiden om inte en utdragen separation.

Att kastas in i den här uppgiften, där det gäller att hela tiden hitta en lagom och allt större distans till föräldrarna, kan vara väldigt svårt för den som har plågsamma upplevelser av traumatiska ”skilsmässor” i bagaget. I värsta fall tar man till drastiska metoder. Som att kasta sig huvudstupa in i det oundvikliga och bryta tvärt med föräldrarna. Genom våldsamma bråk eller en för tidig flytt hemifrån. Eller genom att helt förneka vad som håller på att hända och fortsätta att vara liten, till exempel genom att utveckla rädslor som gör att man får mer tillgång till sina föräldrar.

Det finns också en risk att de tidiga separationerna har inneburit att barnet tidigt har mist sitt grundläggande förtroende för andra. Det kan leda till att hen får problem med att knyta an till andra människor.

En bristfällig anknytningsförmåga visar sig i att man har svårt med att hitta lagom avstånd till andra. Det kan alltså vara så att man undviker kontakt och aldrig kommer andra riktigt nära. Eller så är det precis tvärtom – att man behandlar alla som potentiella bästa vänner eller partners och öppnar sig alldeles för mycket alldeles för tidigt. Man kan också pendla mellan de här lägena. Risken är hur som helst att man får stora problem med sina nära relationer, vare sig problemet är att man aldrig försöker eller att man går på nit efter nit.

Under tonåren är det normalt att vara lite socialt tafatt, att ta ut svängarna och att pröva sig fram, så lite kriser får man räkna med. Men om hela tonårstiden är ett enda långt relationsdrama är det något som är fel.

Genetisk olikhet

Vissa egenskaper och talanger är mer genetiskt betingade än andra. Under tonåren växer den vuxna personligheten fram och det kan bli tydligt att man är ganska olik sina adoptivföräldrar. Det kan till exempel orsaka krockar om en utåtriktad familj har fått ett inåtvänt och blygt barn – eller tvärtom. Och det kan orsaka besvikelse hos föräldrar om barnet är helt ointresserat av det som de själva brinner för. Samtidigt som det kan upplevas som en enorm press hos barn att försöka leva upp till omöjliga förväntningar.

Rasism och sexism

Små barn som ser annorlunda ut finns det som tur är få som ger sig på. Det verkar också som att personer med främlingsfientliga värderingar gör skillnad mellan ”utländska” barn med ”svenska” föräldrar och ”utländska” barn med ”utländska” föräldrar. Men som tonåring vistas man alltmer i offentliga miljöer utan sina föräldrar. Då kan det komma som en chock att det finns människor som kommenterar, kastar glåpord eller går till ännu värre angrepp, enbart på grundval av att man ser ut på ett sätt som inte passar in i deras bild. Och det stannar inte där. Det är belagt att människor med utomeuropeiskt utseende har svårare att till exempel få jobb än andra.

En kanske ännu värre form av rasism, kombinerat med sexism, utgör det faktum att många adopterade flickor som har sitt ursprung i asiatiska länder vittnar om att de utsätts för sexuella trakasserier i mycket högre utsträckning än andra tjejer.

Råd till föräldrar och andra vuxna

Vid separationsproblematik: Stå ut! Och försök att se att utspelen inte gäller dig personligen. Och agera broms och gaspedal åt din tonåring; knuffa lite mjukt på den som biter sig fast i barndomen och håll tillbaka den som vill rusa i förväg in i vuxenlivet. Om du ser tydliga problem med anknytningen: se till att ni får professionell hjälp.

Innan du lägger dig i val av utbildning och yrke – ta reda på vad ditt barn har för förutsättningar. Att ställa fel eller för höga krav kan leda till psykisk ohälsa, och du riskerar att missa ditt barns verkliga talanger. Acceptera om ditt barn vill söka sitt ursprung, men också om hon är helt ointresserad av det.

Rasism och särbehandling är självklart aldrig ok. Lär ditt barn om hans rättigheter, och hjälp till med anmälan om du tror att det förekommit diskriminering eller någon typ av övergrepp. Prata också öppet om hur det kan vara, och hjälp din tonåring med bra argument och strategier.

Tips!

Det finns många småskaliga bra sajter, föreningar och verksamheter som drivs av personer som själva är adopterade. Sök på nätet och se vad som passar just dig.