Tonårsförälder

Att vara tonårsförälder kan vara lika stimulerande och trevligt som det kan vara påfrestande och ångestskapande. Det finns mycket som man kan oroa sig för – allt från att dataspelandet upptar all vaken tid till att sonen eller dottern ska komma hem drogpåverkad och rånad. Och att veta hur mycket man kan lita på sin tonåring är inte alltid så lätt. Som tonårsförälder gäller det att klara den svåra balansgången mellan tillit och kontroll.  

Alla tonåringar har inte jobbiga humörväxlingar och alla tonåringar ägnar sig inte konstant åt att testa gränser och prova nya saker. MEN som förälder skadar det inte att vara beredd. Om ditt barn ena stunden beter sig som en 25-åring och i nästa stund som en 5-åring, så gäller det att inte bli provocerad och följa med ner till 5-årsnivån.

Och om du attackeras med slipade argument till varför din 13-åring ska få vara ute till klockan tre på natten, så är det en fördel om du redan innan har tänkt ut egna argument till varför 13-åringar i allmänhet inte bör vara ute så sent och, i synnerhet, varför just din 13-åring inte ska vara det.

Sina egna inställningar till alkohol, narkotika, sex och andra aktuella tonårsområden finns det också anledning att tänka till kring och prata om innan eventuella problem uppstår.

Samarbeta om regler

Oavsett om du lever ihop med barnets andra förälder eller inte så bör ni förstås försöka samarbeta kring regler och gränssättning. Dessutom är det guld värt att ha en god kontakt med kompisarnas föräldrar eller åtminstone med andra tonårsföräldrar. Genom att prata med andra och utbyta erfarenheter kan du få ett nytt perspektiv på dina egna problem.

Visa intresse och lyssna

Familjerelationerna kan ibland bli rejält ansträngda när det finns en eller flera tonåringar i huset. Under tonåren ska man ju frigöra sig från sina föräldrar och bli en självständig individ, och den processen går inte alltid som på räls. Ibland kanske processen försvåras av att det är föräldern som har svårt att inse att barnet är på väg att bli en vuxen.

Att släppa kontrollen och successivt lämna över mer ansvar till sitt barn kan vara en svår balansgång. Överhuvudtaget kan man säga att det handlar om mycket balansgång för tonårsföräldrar; att lägga sig i lagom mycket, ställa lagom höga krav, ha lagom mycket överseende och så vidare.

Balansgången underlättas av att du har en bra relation till din tonåring. Då behöver du inte ens fundera över att snoka i dagböcker eller pressa syskon på upplysningar för att få reda på hur ditt barn mår och beter sig.

Och hur får man en bra relation då? Jo, man tar sig tid, man visar sitt intresse och man lyssnar. Som tonårsförälder måste man även vara beredd på att ge utan att få något tillbaka.

Det kan vara bra att veta att tonåringar i enkätundersökningarna brukar uppge att de vill umgås mer med sina föräldrar än vad de gör – för oddsen att de erkänner det öppet är inte så höga.

När ska jag söka hjälp?

Majoriteten av våra ungdomar har vi egentligen ingen större anledning att oroa oss för, men en ganska ansenlig minoritet kommer i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), socialtjänsten och/eller polis och rättsväsendet.

Under de här åren är det normalt att humöret svänger lite, att man är lättirriterad, att man byter kompisgäng och stil, och att man begår smärre lagbrott, till exempel snattar och dricker sig full. Då är det inte lätt att veta när smällandet i dörrar är tecken på depression till exempel. Å ena sidan bör man inte oroa sig i onödan, å andra sidan bör man ta sin oro på allvar.

Känner du dig inte lugnad efter att ha pratat med ditt barn så finns det flera vägar att välja – beroende på problemets art och allvarlighetsgraden. Ibland räcker det att dryfta problemet med en vän eller ringa till föräldratelefonen där du anonymt kan få råd av kunniga personer.

Eftersom tonåringar varken vill eller bör berätta allt för sina föräldrar kan det var bra att upplysa dem om att man kan gå och prata med skolkuratorn eller med någon på ungdomsmottagningen.

Misstänker du att din son eller dotter är deprimerad, har ångest, skadar sig själv eller har självmordstankar så tveka inte att ta kontakt med BUP.

Rör det sig om droganvändning är det en god idé att kontakta socialtjänsten. De brukar ha särskilda enheter som jobbar med ungdomar och missbruk.

Är kriminella beteenden ett faktum gör du ditt barn en tjänst genom att blanda in polisen.