Att gå i förskolan

Förskolan är ofta ett barns första möte med jämnåriga och gruppaktiviteter. Med nya vänner kommer anpassning och kompromisser. Omställningen kan först verka otrygg för både barn och föräldrar – men utvecklas i regel till roliga möjligheter och utmaningar.

När ett barn inte mår bra eller kanske inte trivs på förskolan kan det visa sig på en rad olika sätt. Kanske leker inte barnet, kanske hamnar det i konflikter eller är ledset.

För att komma tillrätta med situationen kan det krävas ett detektivarbete med mycket information och en grundlig analys för att komma fram till vad som inte stämmer.

Är det förhållandet till de vuxna? Finns det något barnet är rädd för? Har barnet någon att leka med? Kan hon eller han knyta an till någon? Hur ser barngruppens sammansättning ut, är det rörigt? Mår barnet dåligt fysiskt?

Barn kan vara väldigt duktiga på att förklara vad som är fel. Att prata med barnet är alltid första steget när det uppstår frågor och svårigheter. Samtidigt är det viktigt med en god kommunikation mellan förskolepersonal och föräldrar.

Genom att jämföra erfarenheter kan man hjälpa varandra att bättre förstå barnets reaktioner och situation.  Som förälder kan man till exempel fråga sig om det är lätt att få med sig barnet till förskolan – och vad händer när man kommer hem därifrån?

Det är viktigt att identifiera när problemet uppstår, om det är i en speciell situation. Och om det finns andra situationer som fungerar bättre. Verkar barnet ha svårt att få kompisar? Kanske vet han eller hon inte riktigt hur man leker i grupp. Här kan en vuxen hjälpa till genom att börja leka med barnet, för att sedan se till att få in andra barn i aktiviteten.

Hitta positiva alternativ

För att ett barn ska trivas i förskolan måste det kunna knyta an till minst en vuxen inom verksamheten, det är en förutsättning för att det ska kunna komma in i leken och utvecklas tillsammans med de andra barnen.

Barn behöver vuxna som är med dem och upplever saker tillsammans med dem. Men vuxna kan ofta vara avvisande när barn försöker få utlopp för sin energi. Det är enklare att bromsa och säga ifrån än att positivt hitta ett alternativt sätt att utagera. Ett sätt att förändra det mönstret är att försöka bli mer intresserade av barnens intentioner, att vara tillgänglig och att leka och vara utagerande tillsammans.

Tillvaratagen energi

Vissa barn har ett behov av att röra sig för att deras hjärnor ska kunna bearbeta information. Så fort Emma och Max till exempel är tvungna att sitta still och lyssna kan de inte fokusera på sagan. Istället blir de oroliga och stör de andra barnen. Förskolepersonalen ger då Max och Emma kritor och lera att pyssla med medan de lyssnar. Med händerna sysselsatta kan Emma och Max tillgodogöra sig historien utan att störa resten av gruppen.

Barn som bits

Ett vanligt problem på förskolan är barn som bits. Hur man som förskolepedagog hanterar det beror på hur gammalt barnet är.

Om till exempel tvååriga Leo biter femårige Alexander är problemet inte så märkligt. Är man som Leo, frustrerad och arg men inte har något språk att uttrycka sig med är det lätt att ta till fysiska uttryck. Man lyfter då helt enkelt bort Leo från Alexander och förklarar att det inte är okej. Man bör vara tydlig och neutral och informationen kan gärna upprepas som ett mantra. Barnet lär sig enklast genom att få höra samma sak flera gånger uttryckt på ett vänligt sätt.

Om det däremot är Alexander som biter Leo blir situationen en annan. Som femåring vet Alexander hur man uttrycker sig med ord. Med honom kan man prata om varför han bits, vad han eller hon försöker säga och hur det kan uttryckas på ett bättre sätt.

Att tappa sitt språk och istället börja uttrycka sig genom att bitas eller ta till annat våld är en form av regression, barnet går helt enkelt bakåt i utvecklingen och börjar använda sig av gamla beprövade vapen för att uttrycka sig.

Många gånger när barn agerar ut och kanske blir våldsamma eller bits är det ett försök att ge uttryck för energi – utan att riktigt veta vad de ska göra med den. Därför är det som vuxen klokt att då komma med ett positivt och konstruktivt alternativ istället för att bara protestera och vara negativ.

Färdighetsträning

I en pressad situation kan det hända att barnets hjärna låser sig i ett kaos av känslor. Hon eller han kan då bli blockerad och svår att nå. I det läget måste tankarna och känslorna låsas upp genom att byta perspektiv. Ett sätt är att prata om färdighetsträning, att påminna barnet om vad det lärt sig eller håller på att lära sig.

Till exempel ska kaninen ner i hålan …

Alice försöker lära sig att knyta skorna men det blir bara fel. Till slut blir hon helt blockerad och hör inte vad personalen säger när de försöker förklara hur öglor och snören ska dras. Personalen sätter sig då och pratar med Alice om hur det var innan hon kunde äta med kniv och gaffel – och innan hon kunde borsta tänderna. Det kan hon ju nu. Det har hon ju lärt sig. Det är klart att hon kommer att lära sig att knyta skorna också!

När Alice kan konstatera att hon en gång lärt sig saker som att äta med kniv och gaffel och borsta tänderna kan det bli enklare för henne att föreställa sig att hon i framtiden också kommer att kunna lära sig saker som att spela piano och att vänta på sin tur i kön.

Mer energi än man kan bemästra?

Visst kan hyperaktivitet och låg impulskontroll vara tecken på neuropsykiatriska diagnoser – men i förskolan fastställer man inga diagnoser. En av anledningarna är att det inte är självklart att en diagnos skulle hjälpa barnet som ska kunna få den hjälp det behöver där och då.

Är problemen stora kan föräldrar och förskoleledning tillsammans föreslå en utredning av barnets situation på BVC.

Har man barn med neuropsykiatrisk problematik i förskolegruppen krävs anpassning av verksamheten och personalen måste vara extra lyhörd. För att förenkla för barnen krävs en inriktning mot tydlighet, förutsägbarhet och struktur, att sträva efter återkommande dagliga moment och rutiner. En idé är att ha en whiteboard med information och bilder som visar veckans planer och händelser. Här är också samarbetet med föräldrar centralt då de kan tala med barnen om vad som kommer att hända och förbereda dem dag för dag.

Äg ditt eget problem

Ibland kan problem med barn i förskolan i själva verket bottna i personalens egna erfarenheter och reaktioner. Små barn väcker känslor och det kan lätt uppstå konflikter när de tycker att det är jobbigt att sitta still eller inte vill göra som de vuxna säger.

Det här är normala problem som pedagogerna hanterar varje dag. Men när ett barn om och om igen upplevs som jobbigt är det frågan om man som personal kanske speglar sina egna erfarenheter och känslor i barnet. Personalen kan då prata med en förskolepsykolog om vad som händer inom dem när svårigheter uppstår med barnet. På så sätt kan man ta reda på om problemet är verkligt eller bara ett känslospöke.

När man sedan kommit fram till vad som är vad kan personalen använda sina pedagogiska lösningar och skapa positiva effekter för barnet.