Psykologiguiden
Mindre textNormal textStörre textSkriv ut denna sidaLägg till bokmärkeSkicka denna sida till en vän
 

Första hjälpen

— vid potentiellt trauma 

 
Vad som händer direkt efter en allvarlig händelse, och hur man bemöts, är av stor betydelse för hur man kommer att återhämta sig efter det som har hänt. Får man ett bra stöd underlättas bearbetningen och problemen kanske inte behöver bli så svåra. De flesta människor kan råka ut för både dramatiska och obehagliga händelser utan att det behöver leda till psykisk ohälsa.

 

En potentiellt traumatiserande upplevelse aktiverar urgamla stressreaktioner i våra kroppar. Vid akuta hot är vi inställda på överlevnad och vår kropp är programmerad att kämpa, fly eller att bli passiv och undergiven. Det är vår hjärna som automatiskt räknar ut vilket alternativ som är mest gynnsamt i situationen. Oavsett valet av strategi ökar produktionen av stresshormon för att hålla oss vaksamma. När faran är över är det viktigt att sänka den halten igen.


Den akuta första hjälpen vid ett potentiellt trauma går främst ut på att stödja den drabbade. Det handlar bland annat om att hjälpa kroppen att själv påbörja en återhämtning och balansera hormonhalterna igen. Ungefär 75 procent av dem som råkar ut för ett potentiellt trauma har inga problem med att återhämta sig på egen hand — även om det kan ta lite tid.

 

 

Första hjälpen

 

Det första och viktigaste är naturligtvis att se till att den drabbade befinner sig utom fara, att göra personen medveten om att den nu är i trygghet och att den hemska händelsen är över. Utöver ett medicinskt omhändertagande av eventuella skador, är det ur ett psykologiskt perspektiv viktigt att personen får stöd, förståelse och lugn och saklig information.


Om möjligt bör man minska exponeringen — det vill säga få bort den drabbade från platsen där det hemska skett. Personen bör inte heller lämnas ensam.

 

 

Nära och kära är viktigast

 

Det är viktigt att se till människor får komma i kontakt med anhöriga och vänner. Det sociala nätverket, familjen och vännerna, är väldigt betydelsefulla då de representerar den trygga vardagen. Dessutom känner de den drabbade och kan bedöma hur personen mår och om hon eller han inte alls är sig själv. Den professionella hjälpen är bara ett komplement.

 

 

Var stödjande och hantera vardagen

 

I ett initialt skede efter händelsen är det viktigt att komma ihåg att även enkla saker kan vara svåra och att det därför är värdefullt med praktisk och konkret hjälp, som att se till att någon matar katten och att barn blir hämtade på dagis. Det är viktigt att det vardagliga fungerar där och då.

 

Vill personen prata om det som hänt ska man naturligtvis lyssna och vara stödjande, men stora delar av den aktuella traumaforskningen talar för att det i ett akut skede inte är meningsfullt att försöka övertyga den drabbade personen att börja prata för att bearbeta det som hänt.  Det kan tvärtom vara bra om han eller hon emellanåt får tänka på något annat än upplevelsen — allt för att lugna och bromsa produktionen av stresshormoner. Det här gäller dock bara i akutskedet och betyder absolut inte att man ska undvika samtalsämnen med den drabbade.


Bekräftelse från vänner, nära och kära betyder ofta mycket för den som råkat ut för en svår händelse. Skulle kontakter bli för mycket kan lösningen vara att en utvald närstående förmedlar information till flera.

 

 

Förmedla tro

 

Samtidigt som man ska vara stödjande är det viktigt att tänka på att den människa som drabbats av något svårt kan hjälpas av att känna att han eller hon nu har fått kontroll över situationen. Därför kan det vara bra att inte bara ”ta hand om” personen utan även lyssna till och uppmuntra personens egna initiativ.

Att behandla någon som ett passivt offer är sällan ett stöd. Det är viktigt att förmedla hopp. Man ska naturligtvis inte tvinga den drabbade att göra saker, men att aktivera sig och fokusera på ett uppdrag kan ge en känsla av kontroll och skapa distans till det inträffade.

 

 

Signaler — inte symtom

 

Även om inte alla reagerar starkt på en traumatisk händelse kan det ändå vara bra att förklara både för anhöriga och den drabbade att det är normalt och att det inte är farligt om han eller hon känner sig konstig eller agerar märkligt.

Reaktioner som till exempel trötthet, distansering och ilska efter en potentiellt traumatisk händelse är inte självklart ett tecken på att något är fel. De kan ses som signaler på att en återhämtningsprocess har inletts. De är strategier i ett helt naturligt förlopp. Samtidigt är det naturligtvis bra att i ett akut skede inte lämna någon som inte är i balans ensam.

 

 

Bemästring och copingstrategier

 

Efter en påfrestande upplevelse eller en förlust har vi som individer olika sätt att hantera och bemästra eventuell stress. Vi använder då så kallade copingstrategier — mentala och beteendemässiga reaktioner som hjälper oss att komma i balans igen. Det kan handla om att vilja konfrontera det inträffade — eller att distansera sig. Vissa söker socialt stöd medan andra försöker ta kontroll och ansvar.

 

Att konsumera alkohol och droger kan också ses som copingstrategier, eftersom stressen kan minska för stunden: Detta är dock exempel på strategier som kan vara destruktiva i längden. Man ska avstå alkohol och droger.

 

Det ideala är att ha tillgång till många olika copingstrategier och att använda dem varierat. När människor går igenom en återhämtningsprocess pendlar de inte sällan mellan att bearbeta det som hänt med hjälp av olika copingstrategier och att leva i nuet och vara mer framtidsorienterad. Kroppen jobbar helt enkelt med problemet i den takt den orkar med.

 

 

Stress och minne

 

Det forskas mycket om stress och minne i samband med potentiellt traumatiska händelser. För att uttrycka det enkelt handlar det om att få hjärnan att lagra minnet av händelsen utan att koppla det till ett automatiskt stresspåslag. Man vet att det dröjer ett antal timmar från det att en händelse inträffar tills minnet av det har börjat lagras i våra hjärnor. Under den tiden är det bra att få ner halten av stresshormon. Man tror att minnet av händelsen då sparas mer samlat och på ett sätt som gör att det inte blir så starkt förknippat med stress. På så sätt kan man eventuellt undvika att minnesbilder utlöser starka stressreaktioner. Men studier som har undersökt om exempelvis lugnande medicin i ett akut skede påverkar återhämtningen på sikt har visat blandade resultat.


Hur vi lagrar minnen är en komplicerad process och framtiden får utvisa om vi kommer att kunna enkelt och säkert underlätta återhämtningsprocessen.


 

En traumatisk händelse eller en potentiell traumatisk händelse

En svår upplevelse är en potentiell traumatisk händelse tills den drabbade utvecklat långvariga problem efter det som hänt. Det är först då den kallas traumatisk.

Fysiska och psykiska reaktioner efter en allvarlig händelse är något helt normalt. Eventuella sömnsvårigheter, ångest och distansering är signaler på en normal reaktion på en onormal händelse. De ska därför inte ses som symtom på ett sjukdomstillstånd – eller ett självklart trauma.

Men om kroppen inte återhämtar sig från händelsen, om man efter sex månader fortfarande lider av t ex flashbacks, ångest och undvikande av vissa situationer, kan man ha utvecklat ett trauma och vara i behov av behandling.

 

© Psykologiguiden 2014 

Författare: Lena Ollmark, journalist
Granskad av: Filip Arnberg, leg psykolog, forskare i katastrofpsykologi
Publicerad: 2014-11-11