Psykologiguiden
Mindre textNormal textStörre textSkriv ut denna sidaLägg till bokmärkeSkicka denna sida till en vän
 

Panikångest och paniksyndrom

Uttrycket ”jag får panik” används rätt flitigt och ofta på ett skämtsamt sätt. För den som verkligen har upplevt panik i form av en panikattack är det allt annat än skämtsamt. Inte sällan leder den hemska upplevelsen till ett besök på akuten, där den drabbade får höra att det ”bara” är en panikattack och inget att oroa sig för.

Alla har vi väl någon gång varit med om att känna oss smått panikslagna. Uppstressade till max, med hög puls och en känsla av att det här kommer aldrig att gå vägen/det här kommer jag aldrig att hinna. Det man i psykiatrisk bemärkelse menar med panikångest eller en panikattack är inte riktigt samma sak, men visst finns det en viss likhet.

 

De kroppsliga reaktionerna är i princip desamma, även om intensiteten skiljer sig åt. I båda fallen är kroppen inställd på fara, vilket innebär att en rädsloreaktion har utlösts och att kroppen är förberedd för flykt. Bland annat så slår hjärtat fortare för att snabbt kunna pumpa ut blod och syre till musklerna, matsmältningen prioriteras bort och syret omfördelas så att lårmusklerna får en extra dos, medan hjärnan får lite mindre än vanligt (vid akut fara har man ändå ingen tid att fundera, då gäller det att handla snabbt och instinktivt).

 

Om faran består av ett annalkande lejon, så lägger man benen på ryggen och springer, och då får man ju verkligen nytta av kroppens tillfälliga och fiffiga omfördelningar av resurser. Problemet med en panikattack är att det inte finns något konkret objekt att springa ifrån – och då hamnar fokus på det som händer i kroppen istället.



Symtom


Det man kan uppleva under en panikattack är: bultande hjärta eller hastig puls, svettningar, darrningar eller skakningar, en känsla av att tappa andan, kvävningskänslor, smärta eller obehag i bröstet, illamående eller obehag i magen, svindel, ostadighetskänslor eller matthet, overklighetskänslor, rädsla att mista kontrollen eller bli tokig, dödsskräck, domningar eller stickningar, frossa eller värmevallningar.

 

Den här obehagliga upplevelsen i form av en panikattack kan förekomma i samband med andra ångesttillstånd, exempelvis vid social fobi. Då kan den drabbade oftast förutse att attacken ska komma och kan se en tydlig koppling till den situation som utlöst panikattacken.

 

Men en del drabbas av plötsliga panikattacker till synes utan anledning och då blir rädslan riktad mot själva panikattacken, man skulle kunna säga att man blivit rädd för sin egen rädsla.

 

Har man återkommande panikattacker som upplevs komma som en blixt från klar himmel och dessutom en ihållande oro för att få nya attacker eller en oro för vad attackerna kan leda till (att man ska dö, tappa kontrollen, bli tokig eller svimma), ja då kan det vara så att det handlar om diagnosen Paniksyndrom.

 

Är man rädd för, och gärna undviker, att vistas på egen hand utanför hemmet med anledning av att man är orolig för att få en panikattack, så är det troligt att det rör sig om Paniksyndrom med agorafobi (agorafobi = torgskräck).   



Hur får man hjälp?


Som tidigare nämnts uppsöker många akuten i samband med sin första panikattack, vilket innebär att det är den somatiska vården man först kommer i kontakt med. Därför är det vanligt att man erbjuds medicin, och har den avsedd effekt kanske det stannar vid det, vilket är synd eftersom bland annat psykoedukation/patientutbildning har visat sig vara både ett uppskattat och verksamt inslag i en behandling.


Om inte den aktuella vårdcentralen har någon psykolog anställd som kan erbjuda behandling, så kan man antingen be om en remiss eller själv söka till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen.

 

För barn och ungdomar under 18 år är det BUP som gäller.

 

Privatpraktiserande psykologer kan också erbjuda behandling.

 

Dessutom finns det Internetbehandlingar utformade för Paniksyndrom där man till stor del arbetar själv samtidigt som man får support via telefon och e-post av en psykolog.

 

Hitta mer om Panik >>

 

© Psykologiguiden 2016 

Författare: Ingrid Gråberg, leg psykolog
Publicerad: 2009-04-29
Uppdaterad: 2010-08-31