Psykologiguiden
Mindre textNormal textStörre textSkriv ut denna sidaLägg till bokmärkeSkicka denna sida till en vän
 

Illustration: Malin Blom

Ätstörningar

Gränsen mellan att ibland unna sig något gott och ätstörningar går där de beteenden man ägnar sig åt skadar kroppen och leder till psykiskt lidande. Ätstörningar innebär dock inte bara ett oerhört stort lidande för den som drabbats och hennes anhöriga. De är också i vissa fall dödliga sjukdomar.

 

 

Ätstörningar är vanligast hos flickor och unga kvinnor, men förekommer också hos pojkar. Man räknar med att 4-5% av alla kvinnor någon gång i livet uppfyller kriterierna för någon av ätstörningsdiagnoserna, men det kan också finnas ett visst mörkertal eftersom många döljer sina problem.

 

Inom psykiatrin räknar man med tre olika diagnosgrupper:
Anorexia nervosa som innebär att patienten felaktigt uppfattar sig själv som överviktig, och svälter sig till en farligt låg vikt.


Bulimia nervosa som bygger på hetsätning omväxlande med beteenden i syfte att kompensera för det man har ätit i kombination med en överdriven fixering vid vikt och kroppsform.

 

Slutligen använder man sig ibland av diagnosen Ätstörning utan närmare specifikation (UNS), när kriterierna inte helt uppfylls för de andra två diagnoserna. Exempelvis hetsätning, utan någon efterföljande kompensation, kan gå under denna diagnos.


På senare tid har man också uppmärksammat en typ av ätstörning som går ut på överdriven hälsosamhet – Ortorexi. Denna kan handla om att man har en överdrivet hälsosam kosthållning, eller tränar överdrivet mycket, så att kroppen tar skada av det. Man tror också att det inom denna grupp finns en hel del manliga ätstörningspatienter.


Det är vanligt att en och samma person växlar mellan olika ätstörningsbeteenden. Vissa undersökningar tyder på att det ibland finns en kronologisk gång i sjukdomsförloppet, så att den unga flickan med anorexi som vuxen övergår till bulimi för att senare börja hetsäta.



Riskfaktorer


Ätstörningar förekommer hos sinsemellan väldigt olika individer, men det finns vissa personlighetsdrag som utgör riskfaktorer för att utveckla en ätstörning.


Perfektionism och en tvångsmässig läggning, men även impulskontrollstörning, förekommer ofta hos ätstörningspatienter. En negativ självbild, med störd kroppsuppfattning, och få nära relationer är också en bra grogrund för ätstörningar.


Ätstörningen startar ofta till följd av en stressande händelse eller kris.

 

När man väl är inne i ett ätstörningsbeteende blir detta ofta självgenererande på så sätt att det vid t ex svält och kräkningar utlöses vissa ämnen i kroppen som ger positiva upplevelser. Detta är också orsaken till att anorexi ibland kan börja genom en helt vanlig bantningskur. Med tanke på dessa kemiska reaktioner i kroppen kan man i någon mån jämföra ätstörningar med missbruk och beroende.

Ytterligare en faktor som kan bidra till befästandet av ätstörningen är den positiva uppmärksamhet som man ofta får av omgivningen när man gått ner i vikt.



Råd till närstående


Först och främst kan vi alla vara goda förebilder genom att inte själva ägna oss åt hårdbantning och överdriven kropps- eller viktfixering, eller urskiljningslöst berömma den som gått ner i vikt.


Det är också väldigt viktigt att påtala när man tycker att någon visar tecken på ätstörning.


Eftersom ett stört ätbeteende snabbt kan övergå i tvångsmässigt präglade föreställningar och rutiner kring mat eller träning som är mycket svåra att bryta är det av yttersta vikt att bryta dessa på ett så tidigt stadium som möjligt.



Hur får man hjälp?


Om det är en ung person som drabbats, är det vanligt att den första vårdkontakten sker med skolhälsovården, som sedan kan lotsa vidare om deras vårdinsats inte räcker.


Man kan också vända sig direkt till Barn och Ungdomspsykiatrin. Vuxna kan vända sig till vårdcentralen eller till vuxenpsykiatrin. På många håll i landet finns också specialmottagningar för ätstörningspatienter, men ibland krävs det remiss till dessa.


I vården av personer med ätstörning är det allra första som måste till att få igång ett regelbundet näringsintag. Det tjänar ingenting till att bearbeta tankar, upplevelser eller känslor samtidigt som man svälter. Hjärnan saknar helt enkelt förmåga för sådant när den lider av akut näringsbrist.

 

Hitta mer om Ätstörningar >>

 

© Psykologiguiden 2016 

Författare: Jenny Klefbom, leg psykolog
Publicerad: 2009-04-29
Uppdaterad: 2012-11-28