Jenny Klefbom svarar:

Det är väldigt vanligt att yngre barn beter sig mot djur såsom din son gör. Det kan till och med gälla betydligt större djur, där man i oförstånd kan lyfta en katt i svansen, eller peta en ko i ögat med en pinne.

När det gäller så små barn som 2-3-4-åringar så handlar det helt enkelt om att man i den åldern inte riktigt förstår vad det är man gör. Just insekter är väl också de djur som har minst likhet med oss människor, och det är inte självklart att man förstår att de lever – åtminstone inte att de lever på samma sätt som vi, med känsel och till och med känslor.

Däremot är det i 4-årsåldern definitivt dags att börja växa ifrån sådant här. Och det bästa sättet att göra det är genom att göra precis som ni föräldrar har gjort: Med allvar och bestämdhet reagera och förklara varför man inte får göra så.

Barn socialiseras successivt in i alla de normer och värderingar som deras omgivning förmedlar. Vilket också innebär att de lär sig att det är okej att döda myggor och flugor. Och ja, i vissa familjer också sniglar.

Lite oroväckande är det förstås att era tillsägelser inte riktigt verkar bita på er son. Men nu har ni en lång period utan så värst mycket småkryp framför er. Skulle beteendet fortsätta, och inte gå att få stopp på heller nästa sommar, kan det finnas skäl att söka hjälp.

Du beskriver också en del andra beteenden eller personlighetsdrag hos din son. Han är oflexibel i sitt tänkande, ganska blyg för nya människor, men samtidigt medkännande och med en normal relation till sin syster. Jag antar att du beskriver de här dragen med en tanke bakom. Är det så att du funderar över om det skulle vara något mer grundläggande problem med din sons utveckling? Jag säger inte att det är så, det du beskriver talar inte på något sätt entydigt för att så skulle vara fallet, men har du de funderingarna kanske de är värda att ta på allvar? Om inte annat så för att det är destruktivt att gå och oroa sig över om det är något fel på ens barn en längre tid, utan att få svar på sina frågor.

Hyser du en oro, så börja med att tala med förskolan. Vad har de sett? Tycker de att det finns anledning till oro? Ett nästa steg kan vara att kontakta BVC, barnläkarmottagningen eller BUP. Be att få ett konsultativt samtal, där du kan berätta mer om din son, för att se om det finns något fog för din oro, eller om du kan släppa den och med tillförsikt se tiden an.

Vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog