Har jag en 40-årskris?

Jag är en man på 42 år. Jag är gift sedan 12 år tillbaka och har två flickor som är 8 och 11 år. Jag borde egentligen vara en lyckligt lottad man men ibland kommer jag in i depressionsliknande dagar. Jag har ett bra arbete med stimulerat innehåll. Min fru är en klok och nära vän. Vi har bra ekonomi. Barnen är underbara.

Men, ungefär när jag blev 40 år ändrades mitt sinneslag framförallt gentemot min fru. Hon har inte gjort eller sagt något som sårat mig men ändå vill jag ibland inte vara med henne. Jag har slutat att säga "jag älskar dig" till henne, vi har ingen sex längre. Det känns som om vi ibland bara bor under samma tak. Även "tryggt och tråkigt" passar in i vårt liv. Ibland tänker jag "är det hon jag skall bli gammal ihop med". Ibland vill jag skiljas men samtidigt är jag inte säker heller.

Jag får också dåligt samvete när dessa tankar kommer upp mot min fru. Det är ju hon som är sig lik, inte jag!

Jag vill vara tacksam mot vad jag har i livet. Jag önskar egentligen att jag inte hade sådana här tankar, vad lättare allt hade blivit, eller hur?
Jag och min fru har aldrig bråkat, vi har liknande värderingar, samma humor.

Ja, jag har inget konkret att peka på. Jag kan också nämna att ibland sover jag dåligt och då är det lättare att falla in i de negativa tankarna ( kanske fler än jag?). Detta brev känns konstigt att skriva men jag känner att jag behöver prata med en opartisk människa. Jag är beredd på familjeterapi. Vad tror ni jag behöver göra?