Jenny Klefbom svarar:

Jag delar tyvärr din erfarenhet att samhället ofta brister då det gäller att ta hand om människor i kris och sorg. Att ha varit med om en hemsk händelse faller lite grann utanför ramarna för samhällets vårdapparat, som är uppbyggd kring medicinska eller psykiatriska sjukdomar.

Att ha varit med om något hemskt betyder ju inte att man är psykiskt sjuk (även om det på sikt kan leda till psykiatriska problem i form av exempelvis Posttraumatiskt stressyndrom), och det är därför inte självklart att man får hjälp av psykiatrin.

Jag känner också igen din beskrivning av att hamna i ett evigt ”runtslussande”, då man är som mest uppriven och sårbar. Det borde inte vara så här – men är det ofta. Därför är det svårt för mig att rekommendera dig vad du ska göra, annat än att stå på dig och fortsätta söka dig fram.

Bor du i Stockholm så ingår det i Vårdcentralernas uppdrag att kunna erbjuda samtalsstöd. Detta gäller dock bara kortare kontakter av ”psykosocial” karaktär. Du kan alltså inte räkna med att exempelvis få gå i en längre terapi, få tillgång till någon särskild terapiform, eller att få gå i grupp med de andra tre personerna. Men kanske att det är just en sådan kortare kontakt du skulle vilja ha just nu? Ingenting hindrar ju att du senare går vidare med någon annan behandling.

Problemet med vårdcentralernas psykologer och kuratorer är att de sällan har akuttider. Man får ofta räkna med att vänta några veckor.

En annan möjlighet är att vända dig till en privatpraktiserande psykolog/psykoterapeut, som du kan hitta här på Psykologiguiden. Även dessa kan dock vara fullbokade eller ha väntetid, så det kanske inte räcker med ett samtal för att få en tid.

Om du har en anställning kan det också vara värt att kolla upp med arbetsgivaren om du möjligen omfattas av någon typ av försäkring. En del företag erbjuder sina anställda krissamtal via externa psykoterapeuter, och andra är knutna till företagshälsovård som kan erbjuda samma sak.

Slutligen finns det på många sjukhus möjlighet för anhöriga att få träffa en kurator, eller sjukhuspräst, för samtal i samband med allvarliga sjukdomar och dödsfall. Dessa har alltså stor erfarenhet av att möta människor i sorg och kris, vilket ju är just vad ni är.

Jag önskar dig verkligen lycka till i denna djungel!

Jenny Klefbom, leg psykolog