Jenny Klefbom svarar:

En väldigt viktig omständighet, som du inte skriver någonting om i ditt brev, är hur ditt beteende påverkar dina studieresultat. Jag tänker nämligen att det är avgörande för hur man ska se på dina problem.

Är det så att dina pendlingar i arbetskapacitet leder till att du inte alls tar några poäng och kanske därmed till och med riskerar att tvingas betala tillbaka studielånet med alla allvarliga konsekvenser det kan få? Då kan man tala om att beteendet leder till en rejäl funktionsnedsättning, dvs att det hindrar dig från att leva ett normalt liv. Är det snarare så att du själv plågas av pendlingarna, men att du nog i andras ögon är helt normalpresterande, så ligger det på en annan nivå.

Jag blir också nyfiken på hur ditt liv i övrigt ser ut: Träffar du kompisar regelbundet och får ut något av det? Har du en partner? Gör du något utöver studierna, såsom extrajobbar, ägnar dig åt en sport eller hobby? Finns det något i ditt liv som tydligt skulle kunna förklara hur du mår, såsom konflikter med andra, någon nära anhörigs sjukdom, dålig ekonomi eller någonting helt annat?

Om du själv ser en tydlig orsak till att du ibland hamnar i detta passiva, deppiga läge så är det förstås där du ska börja nysta. Går det att göra något åt saken? Kan du hitta någon att prata med, som kanske kan hjälpa dig att få lite nya perspektiv och infallsvinklar på din livssituation?

Ser du däremot inte själv någon bakomliggande orsak, men att problemet ändå mest handlar om att du själv retar dig på att det aldrig blir som du planerat, så kan jag tänka mig flera lösningar på ditt problem. Kanske är det så enkelt som att du har dåliga strategier vad gäller organisationen av arbetet.

Om man ständigt lägger ribban lite för högt, och tar i så att man nästan spricker, så är det faktiskt inte konstigt att man också ständigt misslyckas med att uppnå målen och blir besviken på sig själv. Kanske är det i så fall den besvikelsen som du beskriver som ”deppighet”. Vad du i så fall behöver är hjälp med studieteknik och arbetsplanering så att du kan börja sätta rimliga mål och dela upp jobbet i lämpliga doser. Det kan du ev få hjälp med av en studierådgivare eller kurator knuten till studenthälsan eller högskolan där du studerar.

En annan väg att gå är att söka en stöd- eller terapeutisk kontakt för att förstå mer om dig själv och varför du fungerar som du gör. Kanske finns det gamla mönster i ditt liv som du i dagsläget inte ser riktigt klart, men som i högsta grad påverkar ditt sätt att vara. Kanske är det till exempel andras krav, värderingar eller normer som styr dig – i högre utsträckning än dina egna. I sådana fall är det inte heller konstigt om din motivation inte räcker ända fram.

Om det däremot är så som jag inledningsvis skrev om: Att ditt beteende hindrar dig från att leva ett normalt liv, så bör du söka hjälp från psykiatrin. Då kan det vara befogat att göra en utredning för att få klarhet i vad det hela beror på.

Vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog