Jenny Klefbom svarar:

Du skriver att du har mått dåligt under de senaste 8 åren, samtidigt som du bara är 16 år gammal. Det betyder att du har gått omkring med dina allvarliga och svåra känslor förskräckligt länge. I halva ditt liv. Och det gör mig oändligt ledsen att höra.

Samtidigt förstår jag mycket väl hur svårt det måste vara för dig att lita på andra människor. Vilket ju är det som i dagsläget hindrar dig från att ta emot den hjälp som faktiskt finns där mitt framför ögonen på dig.

Att känna en stark dödslängtan varje dag betyder verkligen, precis som du skriver, att det är något som är riktigt fel. Men jag tänker inte att felet ligger hos dig. Felet verkar i stället handla om vad du har utsatts för, både hemma och i skolan (om det är där som mobbningen har ägt rum). Däremot är det du som tar ansvar för hela situationen. Så till den grad att du känner någon slags skyldighet att spela glad, mest för att skydda andra, verkar det som.

Det verkar som att din behandling, som ju nu går ut på att du sitter och spelar teater för din kurator, mest har blivit ytterligare en belastning i ditt liv. Som om det inte räckte med de belastningar du redan hade, och som du i stället skulle behöva få hjälp och stöd med. Men du klarar inte av att ta upp de svåra tankarna och känslorna med kuratorn.

Som jag förstår det, är det flera olika saker som hindrar dig från att öppna dig. Dels är du rädd för hur du själv skulle kunna reagera om du börjar tala om allt svårt. Att du skulle bryta ihop på något sätt och kanske helt tappa kontrollen. Det är förstås en skrämmande tanke, men dels så låter den inte så trolig i mina öron. Tvärtom så brukar man faktiskt uppleva en lättnad när man äntligen vågar tala om saker. Dels så har ju kuratorn utbildning för att ta emot svåra tankar och känslor, och vet vad hon ska göra om du visar tecken på att må väldigt dåligt. Är det någonstans som det kan vara helt okej att bryta ihop, så är det faktiskt när man är hos en psykolog, kurator eller psykoterapeut.

En annan sak som oroar dig är vad kuratorn kan tänkas göra med det du berättar för henne. Och där håller jag med dig om att det finns anledning för dig att fundera. I och med att du är 16 år gammal, så är du omyndig och kuratorn är därför skyldig att informera dina föräldrar om hon oroar sig för ditt liv eller din hälsa. Skulle du berätta för henne om planer på att ta ditt liv, så skulle hon inte bara vara skyldig att informera dina vårdnadshavare om detta, utan faktiskt också i vissa fall informera socialtjänsten (vilket i och för sig inte alls behöver vara ett problem, då det ju kan leda till någonting gott).

Så även om jag förstås vill råda dig till att våga öppna dig, och berätta om allt för kuratorn, eftersom jag tror att det i det långa loppet är det bästa för dig, så kanske det bästa ändå vore om du berättade lite i taget, så att du själv får ”känna dig för” lite hur kuratorn reagerar.

Mitt råd blir därför att du i stället för att lägga alla känslor och tankar på bordet på en gång, börjar med att berätta om de faktiska omständigheter som ligger bakom att du mår som du gör. Ta upp misshandeln, mobbningen och den psykiska misshandeln.

Genom att berätta om konkreta händelser, blir det lättare för dig att lite i taget komma in på hur dessa händelser har fått dig att känna och må. Och även om du inte förmår att ta upp en enda känsla, så kommer kuratorn automatiskt att förstå vad du går igenom, om du berättar om de konkreta händelser som du har varit med om.

Lika ledsen som det gör mig att höra hur länge du har gått omkring och mått dåligt, lika glad gör det mig att läsa att du faktiskt ser en sista utväg i att be om hjälp. Det betyder ju att du någonstans, långt där inne, trots allt faktiskt hyser ett förtroende och en tillit till att en annan människa skulle kunna hjälpa dig. Lyssna på den rösten inom dig, för den vill dig väl.

Med vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog