Ingrid Gråberg svarar:

Det är uppenbart att du är ordentligt orolig för din vän och angelägen om att hon ska få hjälp. Och du undrar hur hon ska få den hjälp hon behöver.

För att kunna ge ett enkelt och tydligt svar på den frågan skulle jag behöva veta mera om din vän. Till exempel undrar jag hur illa det är ställt hemma och vad hon utsätts för i skolan.

Jag undrar också varför du tror att ingen kommer att ta din vän på allvar. Mår man riktigt dåligt psykiskt och vänder sig till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, så blir man alltid tagen på allvar - under förutsättning att man själv (eller någon annan) kan berätta hur det står till.

Och mår man riktigt dåligt är det också till BUP man bör vända sig. Tycker man det är ett för stort steg att ta så kan man börja med att kontakta skolkuratorn, ungdomsmottagningen eller husläkaren.

Om hemsituationen är sådan att din vän far illa på något sätt så bör socialtjänsten kontaktas. Och utsätts hon för mobbning eller överkrav i skolan, så måste någon vuxen i skolan få vetskap om det. Ibland kan man må så dåligt att man behöver vara sjukskriven från skolan ett tag, men om hem- eller skolsituationen är orsaken till att man mår dåligt så är en sjukskrivning ingen lösning på problemet. Vid behov kan man få hjälp med ”sjukskrivning” av en läkare på BUP eller på vårdcentralen, eller så kan en psykolog skriva intyg om att eleven har starka skäl till att stanna hemma från skolan.

Det händer då och då att tonåringar som har kontakt med BUP blir sjukskrivna en period eller att man kommer fram till att det bästa är att ta ett sabbatsår och ta nya tag med skolan efter avslutad behandling. Enbart sjukskrivning löser dock aldrig några problem - man mår inte bättre av att bara gå hemma. En sjukskrivning måste alltså kompletteras med någon form av behandling eller åtgärd.

Jag får intrycket av att det inte är så sannolikt att din vän själv kommer att ringa eller söka upp någon som kan hjälpa henne. Frågan blir då vem som kan ringa och boka en tid åt henne och/eller följa med henne. Det naturliga vore ju att en förälder tog ansvaret för detta, men du skriver att hon inte har det lätt hemma, så jag antar att du inte räknar föräldrarna som ett förstahandsalternativ. Finns det någon annan vuxen i er närhet som din vän litar på och som ni kan vända er till? Det behöver absolut inte vara en vuxen som söker hjälp åt din vän, men jag vill gärna avlasta dig lite ansvar om det är möjligt. Om inte annat så kan du vända dig till skolkuratorn och berätta om din och vännens situation (om det är så att du går i skolan).

Avslutningsvis vill jag ge dig lite argument som du kan använda om du behöver övertala din vän till att söka och ta emot hjälp. Saker som har hänt går inte att göra ogjorda och vänner som dött kommer inte tillbaka, men att prata med exempelvis en psykolog eller präst kan underlätta sorgeprocessen. Och pågående problem går ofta lättare att hitta lösningar på om man tar hjälp av någon. Och en dålig hem- och skolsituation kan man få hjälp att förändra, eller rättare sagt man ska få hjälp.

Vänliga hälsningar

Ingrid Gråberg, leg psykolog