Jenny Klefbom svarar:

Det är svårt att utifrån ditt brev bilda sig en uppfattning om vad som ligger bakom din sons stundtals verklighetsfrämmande uppfattning om sina förmågor, och hans andra beteenden. Jag tänker mig att det kan finnas en mängd olika förklaringar bakom det ni nu ser.

För det första reagerar jag på att du skriver att din son inte anstränger sig. Din tolkning är att han struntar i att försöka för att han upplever att han inte kan. Det vill säga att han har dålig självkänsla, eller dåligt självförtroende. Men det kan faktiskt finnas andra förklaringar.

Tänk om det är så att er bevisligen begåvade son har problem med uthålligheten när det kommer till mentalt krävande uppgifter. Det finns inget samband mellan intellektuell begåvning, och förmåga att jobba hårt och länge. Att man är smart utesluter alltså inte att man kan ha svårt att plugga och orka med alla krav. Att han tidigare klarat sig bättre kan också förklaras av att kraven på självständighet och eget driv i studierna höjs dramatiskt i högstadiet. Kanske ligger hans svårighet i att han har låg motivation eller svårt att sätta igång med saker. Eller är det rent av så att han är deprimerad, vilket brukar få den duktigaste och mest ambitiösa person att börja prestera mycket sämre?

Du beskriver också att han tidigare haft orimligt höga tankar om sin förmåga. Tankar som inte heller rättat till sig när han överbevisats av att andra vunnit över honom i bordtennismatcher. Det här väcker också undringar om vad som ligger bakom. Är det så att din son har svårt att se sin roll i andra sociala sammanhang också? Eller har ni vuxna, kanske av välvilja, gett honom så mycket beröm att han inte har kunnat göra en rimlig bedömning av sin förmåga? Du skriver själv att ni stöttade honom i bordtennisen, men om ni gjorde det på bekostnad av sanningen har ni ju själva bidragit till att han inte rimligtvis kan veta hur han ska bedöma sig själv i förhållande till andra.

Som du ser består mitt svar mest av nya frågor, och det brukar betyda att man behöver ta reda på mer. Jag skulle därför rekommendera er att vända er till en psykolog för en bedömning av vad som ligger bakom sonens svårigheter. Det rimligaste vore om skolpsykologen gjorde en så kallad basutredning av er son, men det förutsätter förstås att hans svårigheter i skolan är så pass stora att skolan bedömer att det är befogat med en utredning.

En annan variant är att ni vänder er till BUP eller till en privatpraktiserande psykolog för en bedömning, eller liten utredning. Självklart måste er son vara med på detta om det ska fungera. Men det låter ju som att han skulle kunna tänkas vara intresserad av att få hjälp i skolarbetet, med tanke på alla negativa tankar han ger uttryck för i dagsläget.

Med vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog