Jenny Klefbom svarar:

Jag förstår vilken chock det måste vara för dig att plötsligt få reda på att din dotter har mått dåligt under så lång tid. Men trots alla omtumlande känslor, all sorg och, som jag förstår det, all skuld du känner, så är det ändå positivt att hon lyckats få omvärlden att lyssna på sitt ”rop på hjälp”.

Det är en milsvid skillnad för er dotter mellan att nu ha fått er uppmärksamhet, och att i två års tid ha gått omkring och burit på allt själv och begått den ena självdestruktiva handlingen efter den andra i smyg. Din dotter är nu i ett läge där hon vill ha hjälp, är öppen om hur hon känner det och söker sig till er föräldrar. Det är ett fantastiskt utgångsläge för förändring!

Din främsta fråga just nu är: Hur har det kunnat bli så här? Och i nästa andetag klandrar du dig själv för att ha gjort fel. Jag skulle vilja vända helt på frågan till: Hur ska vi göra för att det inte ska vara så här längre?

Du presenterar ju själv en rimlig förklaring till varför kommunikationen mellan er har brustit det senaste halvåret; du har jobbat hårt och nog varit ganska frånvarande hemma. Det kan man förstås lägga ner en massa tid på att gräma sig över, men att gräma sig brukar sällan leda till så mycket positiva saker. Och vi människor är inte felfria – ingen av oss.

Att du är en person med hög arbetsmoral och plikttrogenhet kan man konstatera, men man kan också konstatera att du behöver styra om dina omsorger lite till förmån för din familj, även om det betyder att jobbet får stå tillbaka en tid.

Din dotter har också uppenbarligen gått i dina fotspår och sätter själv sina behov åt sidan i sin iver att förstå och förlåta dig – när hon själv mår så dåligt att hon nyss försökte ta sitt liv.

För att inte alla mönster ska leva kvar och upprepa sig – till och med mellan generationerna, är det här ni måste bryta mönstret. Din dotter ska inte ha förståelse för din arbetssituation. Den får du hädanefter ta ansvar för, så att du räcker till för dina barn. Och om din dotter plötsligt börjar bli lite ”besvärlig”, så är det kanske snarare det du ska uppmuntra. Hon behöver få ta plats på ett helt annat sätt än hon har fått hittills, genom att få sina föräldrars tid, omsorg och uppmärksamhet. För både positiva och negativa saker. Det vill säga: För den hon egentligen är.

Du nämner inte mycket om din mans roll i sin flickas liv. Hur ser till exempel hans arbetssituation ut, i förhållande till tiden han spenderar med sin familj? Lika viktigt som det är att du i handling visar din dotter att du prioriterar henne, är det ju att hennes pappa gör samma sak. Prata med varandra så att ni samarbetar kring er dotter på bästa sätt.

Här på Psykologiguiden kan du också läsa mer om ätstörningar, självskadebeteenden och självmord.

Med vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog