Ingrid Gråberg svarar:

Det verkar som att det har blivit en ond cirkel av oro och mardrömmar. Eftersom du går och lägger dig med huvudet fullt av orostankar, så riskerar det att påverka vad du drömmer om. Och dina mardrömmar gör att du vaknar med en rädsla i kroppen, som du sedan bär med dig under dagen.

Ofta när man, som du, under en längre tid haft jobbiga tankar som ständigt återkommer så brukar man på olika sätt försöka bli av med tankarna. Det brukar gå sisådär. Om du under de närmaste två minuterna gör allt vad du kan för att inte tänka på en rosa elefant, så kommer du förstå vad jag menar. ”Jag får inte tänka på en rosa elefant, jag får inte tänka på en rosa elefant….” Klart som korvspad att det dyker upp en bild av en rosa elefant i huvudet. Eller som det gjorde för en av mina patienter; det dök upp en rosa elefant med prickiga badbyxor.

Det bästa sättet att bli av med orostankar brukar vara att först ta reda på vad man egentligen är rädd för. I ditt fall verkar det som att det värsta som kan hända är att någon bryter sig in i ditt hus och dödar dig. Vad du är rädd för är alltså rätt uppenbart, men frågan är hur troligt det är att det verkligen händer. Och frågan är om risken för att det ska hända minskar om du går runt och oroar dig för att det ska hända.

Sedan undrar jag om det finns något samband mellan din väns död och din rädsla. Eller har du varit med om något som gjort dig riktigt rädd? Eller lever du i en allmänt otrygg miljö?

Om du själv kan se en tydlig orsak till din oro, så har du också en ledtråd till vad som behövs göras. Obehagliga upplevelser kan man behöva hjälp att bearbeta och en otrygg miljö behöver man definitivt hjälp med att förändra till exempel. Och kan du inte se någon direkt orsak till varför just du går omkring och är rädd för att bli dödad, ja då är det tankarna som du måste ifrågasätta.

Om du vill ta reda på hur vanligt det är att råka ut för att bli dödad i sitt sovrum i ditt bostadsområde kan du vända dig till polisen - de har koll på det. Känns det läskigt att fråga själv kan du be någon vuxen ringa eller följa med dig till polisen.

När man har fakta gällande hur stor risken är att det värsta ska inträffa är det lättare att jobba med de skrämmande tankarna. Men jag tror ändå att du kan behöva hjälp med att bryta den onda cirkeln av oro och mardrömmar. En skolkurator brukar kunna erbjuda stödsamtal, men sällan regelrätta terapier. Om kuratorn inte kan hjälpa dig vidare med detta problem, så kan du vända dig till BUP. Kanske kan kuratorn hjälpa till med en överföring dit.

Vänlig hälsning,

Ingrid Gråberg, leg psykolog