Jenny Klefbom svarar:

Du beskriver inledningsvis ert familjeliv som normalt, och jag tror att jag förstår vad du menar med det; att det inte går att se på ytan vad som försiggår på djupet under dessa bråkperioder.

Du beskriver också att det finns lugna perioder mellan konflikterna. Så är det säkert, men hur lugnt blir det att bara gå och vänta på nästa utbrott? Det måste ju skapa en ständig oro och anspänning hos alla er familjemedlemmar.

När jag sen dessutom börjar räkna: Kanske fem utbrott per år, som varar i 2-3 dagar, och som i sin tur leder till ungefär 2 veckors laddad stämning varje gång. Ja, då får jag det till att ni lever under bråk och skrik sammanlagt ett par veckor om året, och under laddad stämning sammanlagt kanske 10 veckor om året. Det är en femtedel av tiden. Så jag måste nog säga att förutom att ni lever med denna ständiga oro och osäkerhet, så är ni också väldigt påtagligt drabbade av era föräldrars konflikter.

När jag sen läser hur du, som faktiskt fortfarande är omyndig och därmed står under dina föräldrars vård, tar på dig så orimligt mycket ansvar för detta, blir jag sorgsen. Du är ett typexempel på hur barn kliver in och tar över ansvar för oöverstigligt svåra problem, som de inte har en möjlighet att klara av, när föräldrarna sviker. För det här gäller faktiskt dina föräldrars förhållande! Och det är bara de själva som har ansvar för att detta fungerar!

Inte bara har de svikit sitt föräldraansvar när de inte tar detta ansvar. De verkar dessutom ”ta emot” dina försök att hjälpa och stötta dem, och dina goda råd, när de i stället borde avlasta dig ansvar genom att ta tag i sina problem, och erbjuda dig hjälp och stöd för det de utsatt dig (och förstås också din bror) för.

Nu låter det som att jag anklagar dina föräldrar, och det gör jag på sätt och vis: Har man satt barn till världen, så måste man ta hand om dem och se till så att de inte far illa. Men samtidigt så vet jag att föräldrar nästan aldrig utsätter sina barn för sådant här med flit. Kanske förstår de inte vad de gör mot er, eftersom de är så uppfyllda av sina egna svåra känslor och problem. Troligtvis bottnar dessa bråk också i svåra personliga känslor, kanske mindervärdeskänslor, rädsla för att bli lämnad och övergiven, eller en känsla av att ingen kan älska en. Det är ju sådana känslor och tankar som ligger bakom att man inte vågar känna tillit och trygghet i en relation.

Men faktum kvarstår: Det här är inte något du och din bror ska lösa. Inte heller ska ni behöva leva under dessa omständigheter längre. Ställ krav på era föräldrar att de måste göra något för att få stopp på bråken (men överlåt då till dem att komma på vad – det är inte er ensak). Be dem att söka parterapi, familjerådgivning eller på något annat sätt komma tillrätta med situationen. Om de inte vill det, så kan en annan variant vara att du bokar en tid på BUP och tar med hela familjen dit. Där kan du få hjälp med att motivera dina föräldrar att göra något. Personalen kan, precis som jag har gjort här, uppmärksamma dem på hur det här påverkar ditt och din brors liv. Kanske kan du, om du vill, börja med att visa dem det här, det vill säga din fråga och mitt svar.

Med vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog