Anna Karlstedt svarar:

Jag förstår att det här känns mycket jobbigt för dig och för er som familj. Precis som du säger så är det olyckligt att du och barnen ofrånkomligt tvingats med i alla negativa konsekvenser som den här historien har. Det är klart att det är svårt för dig och familjen att gå vidare och (som du skriver) läka ihop igen som familj, när den andra kvinnan ständigt gör sig påmind och pockar på uppmärksamhet.

Det är onekligen en stor utmaning - att förlåta och våga lita på din man igen. Det är ett svårt arbete efter ett svek som detta, och det kommer att krävas tid, motivation och vilja. Bra att ni sökt parterapi!

Jag tänker att det sannolikt inte kommer att räcka att förlåta din man. Oavsett den andra kvinnans beteende så står du också inför att förhålla dig till hennes kamp för fortsatt kontakt och så småningom barnets rätt till en pappa. Du och dina barn är oskyldiga i detta men det finns en till som är det - det ännu ofödda barnet.

Din önskan om att den andra kvinnan och barnet ska försvinna ur ert liv är såklart en naturlig känslomässig reaktion, vem skulle inte reagera så? Men sannolikt behöver du, när den värsta känslostormen lagt sig, bli sams med tanken på att den andra kvinnan och barnet eventuellt kommer att finnas i utkanten av ditt, och ert, liv. På lång sikt tror jag att du har mycket att vinna på att finna ett fungerande förhållningssätt till det.

Det positiva i din berättelse är din mans tydliga beslut om att han vill leva med dig och jobba hårt för det. Vidare gläder det att ni sökt hjälp.
Ja, du är verkligen inte boven i det här dramat och man skulle önska att du inte behövde uppleva detta. Jag hoppas ni får bra hjälp i er parterapi och önskar dig och din familj lycka till.

Vänliga hälsningar

Anna Bennich Karlstedt, leg psykolog