Hund i stället för en relation

Jag är en 58-årig man som sedan några år är ensamstående, har ett vuxet barn. Har inte repat mig riktigt efter separationen utan är ganska nedstämd och ser inte längre fram emot ”livets möjligheter”. Vill väl egentligen återigen ha ett riktigt förhållande, men det känns stort att börja om på nytt.

Så till min frågeställning. Mina vänner tycker att jag är skapt för att ha en hund som sällskap. Och jag gillar i och för sig hundar, min tidigare sambo hade två stora hundar som jag fortfarande saknar lite grann.

Så visst fattar jag att en hund är ett sällskap, men att skaffa en hund ”som sällskap” känns som att ge upp. Ska en hund ersätta en riktig, mänsklig relation?

Å andra sidan, tänker jag, att ha, fostra och träna en hund kanske får fart på livsandarna och ge lite mer struktur och daglig aktivitet på livet utanför arbetet. Att det inte antingen är att ha en hund eller en mänsklig relation.

Vad finns för psykologiska kunskaper och erfarenheter av att skaffa en hund i en social och personlig situation som min? Är det något som ni psykologer kan rekommendera?