Ingrid Gråberg svarar:

Ni har redan gjort det jag skulle rekommendera er att göra, nämligen kontakta BUP.

Eftersom ni själva inte verkar ha en aning om vad som kan ligga bakom den plötsliga förändringen från en trygg och glad kille till en mycket orolig pojke, så behöver ni hjälp med att hitta en förklaring.

Kan det vara så att det är en stor skillnad vad gäller klassrumsmiljö och kunskapskrav i årskurs 1 jämfört med hur det var i 6-årsverksamheten? Kan er son ha blivit skrämd av någon verklig händelse eller något han sett på tv? Har någon nära släkting drabbats av sjukdom eller har någon i er närhet dött nyligen? Eller handlar det om att han uppnått en mognad som innebär att han blivit medveten om att man kan dö och sedan har den ena tanken lett till den andra?

Oavsett vad det är som satt igång oron, så behöver förstås er son hjälp att hitta tillbaka till tryggheten och glädjen. Bästa sättet att hjälpa honom att komma över sin rädsla är att bemöta och ifrågasätta den. Som förälder är det lätt att falla i ”försäkringsfällan”, det vill säga att man börjar försäkra barnet om att inget farligt kommer att hända. ”Det kommer inte att börja brinna” eller ”jag kommer inte att dö”.

Det finns två anledningar till att försöka låta bli att försäkra. För det första är det sällan man kan lova något med säkerhet, det händer ju trots allt att skolor börja brinna och dör gör vi alla förr eller senare. För det andra ger en försäkring bara ett tillfälligt lugn och till slut blir barnet beroende av att få den ena försäkringen efter den andra.

Om man istället hjälper sitt barn att vrida och vända på sina katastroftankar, så lär han sig så småningom att själv ifrågasätta sin rädsla och stå ut med att man inte kan vara 100 % säker på att inget hemskt kommer hända. Men som sagt, jag tror att det är bra att ni får professionell hjälp med detta och ju förr ni får en tid hos BUP desto bättre.

Vänlig hälsning

Ingrid Gråberg, leg psykolog