Jenny Klefbom svarar:

För att börja med att besvara din direkta fråga, så finns det ingen lag som entydigt säger hur stor rätt till sekretess man har när man är 17 år gammal. Å ena sidan så tillämpar man inom vården en praxis som säger att man med ökande ålder och mognad har rätt till en allt högre grad av sekretess. Det innebär ofta i praktiken att föräldrar inte per automatik får reda på hela innehållet i samtalen när en tonåring i femton till artonårsåldern har en längre samtalskontakt.

I vissa fall gör man till och med bedömningen att föräldrarna inte ska informeras om kontakten alls. Det gäller förstås i synnerhet om föräldrarna motsätter sig vårdkontakten, eller att tonåringen skulle kunna råka illa ut på annat sätt om föräldrarna fick reda på att tonåringen går i samtal. Men det kan även gälla bara för att tonåringen inte känner sig mogen för att prata öppet om sina problem med sina föräldrar.

Ibland kan man också tillsammans med tonåringen göra upp om en plan där målet är att man så småningom ska hitta ett sätt att prata med sina föräldrar.

Anledningen till att vi behandlare ofta tycker att det är viktigt att föräldrarna involveras i sina barns behandling är framförallt att det ytterst är föräldrarna som bestämmer över viktiga saker i sina barns liv. Och när ett barn eller en ungdom mår dåligt så beror det ofta på att någonting är fel i livsomständigheterna, och då är det ju helt nödvändigt att föräldrarna förstår vad det är de ska förändra. Hade det stått i barnets makt att själv ställa allt tillrätta hade ju inte problemen blivit så djupa och allvarliga som de ofta är.

Ett stort undantag från tonåringars rätt till egen sekretess är när tonåringens ”liv eller hälsa är i fara”, som det kallas. Det innebär rent konkret att om någon utsätter sig för risker (tar droger, har mycket oskyddat sex, skadar sig själv eller umgås med farliga personer, till exempel), eller då tonåringen är allvarligt sjuk och kräver vårdinsatser som måste involvera de vuxna (exempelvis då man bedömer att det finns en risk för självmord eller psykosgenombrott), så måste vårdpersonalen ta kontakt med föräldrarna. Självklart måste man då inte berätta allt som sagts i förtroende, men man måste berätta tillräckligt för att se till att riskerna undanröjs.

Det finns också en annan instans som vi vårdpersonal ibland måste kontakta, och det är socialtjänsten. Vi har skyldighet att kontakta socialtjänsten och slå larm, då vi ser att en ungdom far illa på det sociala planet, vilket ju ligger utanför vad vi inom vården kan göra något åt. Det kan gälla både då ungdomen själv utsätter sig för risker, eller då ungdomen inte får det stöd han eller hon behöver av sina föräldrar.

Så långt vad lagen säger i den här frågan. Men jag kan inte låta bli att också skriva lite om hur jag tänker om din situation. Du beskriver att du har mått så dåligt som du gör nu mycket länge; under åtskilliga år. Och du berättar också att dina föräldrar inte verkar ha märkt mycket av detta. Det kan förstås bero på att du har varit skicklig i att dölja hur du mår, men jag tänker ändå att föräldrar bör ha så pass bra kontakt med sina barn att de ändå känner när något är fel. Och när en förälder känner att något inte är bra så bör föräldern inte ge upp i sina försök att göra livet bättre för barnet. I ditt fall så tycks du ha fått leva ditt liv lite som du har velat, utan att någon märkt vare sig vad du har haft för dig eller vad du har känt.

Det är naturligtvis allvarligt i sig att dina föräldrar har haft så lite insyn i ditt liv. Men min erfarenhet är också att så här dåligt mår man inte om relationerna i familjen är goda rakt igenom. Jag vågar mig därför på att gissa att just dina relationer till familjen kan vara en av orsakerna bakom ditt dåliga mående. Och då ligger ju också lösningen på problemen delvis i att försöka få till stånd bättre relationer och bättre kommunikation med dina föräldrar.

Mitt råd till dig blir att du kontaktar BUP eller den Unga Vuxna-mottagning som finns på vissa håll inom psykiatrin. Tala om för dem att du inledningsvis inte vill att dina föräldrar ska vara involverade i din vård, och gör upp ett kontrakt med dem om vad som gäller, så att du kan känna dig trygg med vad du kan berätta utan att föräldrarna kontaktas. Men jag skulle samtidigt vilja be dig att inte helt stänga dörren för att ta med dina föräldrar i din vård i framtiden. Kanske kan din inledande kontakt ha som mål att reda ut just de känslor som ligger bakom att du inte känner dig trygg med dina föräldrar.

Jag tror alltså att det skulle vara väldigt bra för dig att en dag kunna prata med dem om hur du har haft det. Men jag tror att det är lika viktigt att du den dagen känner dig förberedd och redo för att ha detta samtal.

Med vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog