Jenny Klefbom svarar:

Det är en jättesvår balansgång att se till sitt barns bästa samtidigt som man upprätthåller tilliten genom att inte bryta förtroenden. I det här läget låter det ändå som att din son är lite för ung för att ensam ta ansvar för situationen. Vad barnen än tycker – och de är så gott som alltid lojala även med dem som behandlar dem riktigt illa – så är din främsta uppgift att se till så att de har en dräglig livssituation.

Jag vet inte vad som ligger bakom din fd mans beteende mot sin son, men att kalla den för auktoritär uppfostran tycker jag är en underdrift. En auktoritär uppfostran kan innebära att man ställer höga krav på sina barn, och tillämpar bestraffningar och sanktioner om barnen inte lever upp till kraven. Men din pojkes pappa går steget längre: Han kränker sin son på ett väldigt allvarligt och skadligt sätt. Att tillskriva sitt barn onda och illvilliga avsikter med sitt beteende och att konstant nedvärdera honom med kränkande tillmälen är snarare en form av psykisk misshandel. Och det enda man åstadkommer med det är en känslomässigt knäckt individ.

Du måste alltså ta tag i situationen. Om du inte tror att det kommer att leda till något gott om du själv pratar med pappan, så kan du börja med att kontakta familjerätten som finns i varje kommun. Beskriv situationen och be om ett samarbetssamtal med din fd man under ledning av dem.

Förhoppningsvis kan din pojkes pappa få upp ögonen för hur destruktivt hans beteende är. Om inte, så finns alltid möjligheten att förändra boendet, så att sonen inte bor så mycket hos sin pappa längre.

Vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog