Jenny Klefbom svarar:

Jag tolkar det som att din pojke tidigare har varit mer utåtriktad, och orkat leka med kompisar även efter skolan och på helger? Om det är så, kanske det ligger en del i det du berättar om på slutet. Om man har en kraftig pubertetsutveckling så kan det faktiskt suga musten ur en, så att man inte orkar så mycket.

Ligger man dessutom ett eller ett par år före tidtabellen, vilket din son verkar göra, så gör det inte saken bättre. De som han tidigare har umgåtts med har ju plötsligt blivit småbarn i jämförelse med honom. Förutom att han själv kan känna sig obekväm att leka med dessa småpojkar, och ha fått lite andra intressen än de har, så kan det också vara de som tar avstånd ifrån sin ”nya” stora kompis.

Om du tror att det ligger något i den här förklaringen, så kommer problemet åtminstone delvis att lösa sig av sig själv när de andra kommer ikapp honom. Men visst kan det vara bra för honom att även kanske skaffa lite nya kompisar, som är mer på hans nivå. Här tror jag inte att du kan göra så mycket för att hjälpa honom. Kompisar måste man skaffa själv i den här åldern. Däremot kan du kanske tipsa honom om saker att göra, och visa att du accepterar att han umgås i lite äldre kretsar.

Om din son uttryckligen trivs med sin lugna och stillasittande fritid – fråga honom! – så blir det bäst om du accepterar det. Detta förstås förutsatt att du inte misstänker att han mår dåligt, eller är utsatt för utfrysning eller liknande.

Det troliga är att just de hormoner som du beskriver så småningom kommer att leda till helt andra beteenden. Kanske rent av att du då kommer att längta tillbaka till den här tiden. Så passa på att umgås med din son, så att hans fritid hemma också blir innehållsrik.

Här kan du läsa mer om tonåringar

Vänlig hälsning,

Jenny Klefbom, leg psykolog