Ingrid Gråberg svarar:

Det låter som att ni redan har hjälpt er son en hel del, genom att tillsammans med honom försöka sätta ord på vad det är som han är rädd ska hända. Ni har också uppmuntrat honom att försöka tänka positivt, men det är lättare sagt än gjort när man drabbas av stark oro. Starka känslor har en tendens att helt ta över, så att förnuftiga och logiska tankar är som bortblåsta .

Det finns två saker ni kan göra för att underlätta för er son att tänka rationellt, istället för att helt låta sig styras av sin rädsla. För det första så kan man sällan säkert lova att saker inte ska hända. Du kan ju faktiskt bli kidnappad, även om det inte är särskilt troligt. Därför rekommenderar jag att ni undersöker sonens katastroftankar närmare, utan att avfärda dem. Resonera kring hur troligt det är att katastrofen inträffar. Hur många kidnappningar sker det om året i Sverige? Vilka personer löper störst risk att bli kidnappade (vanliga medelinkomsttagare eller rika kändisar)? Vad talar för respektive emot att just du skulle bli kidnappad?

Resonera också kring alternativa förklaringar till att någon av er föräldrar kommer hem lite senare än beräknat. Vad är mest troligt; att det har skett en hemsk bilolycka med dödlig utgång eller att ni sitter fast i en bilkö eller har stannat och pratat med en granne på vägen? Och hur opålitliga är ni föräldrar? Händer det ofta att ni bara drar iväg från era barn och är borta långa stunder utan att meddela var när är? Kör ni som galningar på vägarna så att det finns all anledning för er son att vara orolig för olyckor? Jag har svårt att tro att det är så, eftersom oroliga barn sällan har risktagande och slarviga föräldrar, men jag tycker ni ska fråga er son vad han tycker och tror.

När ni har resonerat med er son och han själv kan dra slutsatsen att det inte är så troligt att katastrofen inträffar, då kan ni låta honom träna på att vara utom synhåll från er längre och längre stunder utan att behöva kolla om ni är kvar.

Är det här något som er son själv lider mycket av tycker jag att ni ska kontakta BUP eller söka hjälp privat. Det får nämligen oftast en helt annan effekt om det är en utomstående som ställer ovanstående frågor. Och ofta krävs det inga längre behandlingsinsatser för att hjälpa barn som är rädda för att närstående ska försvinna eller råka ut för olyckor.

Vänliga hälsningar

Ingrid Gråberg, leg psykolog