Psykologiguiden
Mindre textNormal textStörre textSkriv ut denna sidaLägg till bokmärkeSkicka denna sida till en vän
 

Anknytning

En del människor har lätt att leva i nära relationer, andra har det inte. Anknytningsmönster kan vara en stor del av förklaringen: Hur vi lärde oss att relatera till vår närmaste omgivning från födseln har en tendens att bli det mönster vi följer resten av livet. Om vi inte gör någonting åt det.

 

Vi lär oss att skapa relationer genom erfarenhet. Den eller de personer som tar hand om oss när vi föds är livsviktiga för oss eftersom vi är helt hjälplösa utan dem. Det har en tendens att prägla vårt sätt att relatera till andra människor för resten av livet. Vi utvecklar ett anknytningsmönster, ett karaktäristiskt sätt att relatera till andra människor, som kännetecknar hur vi formar relationer även i vuxen ålder. Tydligast blir detta i de relationer som är viktigast för oss.

 

Detta anknytningsmönster utvecklas särskilt under de första två levnadsåren, men befästs eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten. Även om detta mönster har blivit relativt beständigt i vuxen ålder är det fortfarande möjligt att förändra.

 

De flesta har tillägnat sig ett anknytningsmönster som tillhör en av dessa kategorier:

1. Trygg anknytning
2. Otrygg-undvikande anknytning
3. Otrygg-ambivalent anknytning

 

Trygg

Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.

 

Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.

 

Otrygg - undvikande

Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.

 

Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.

 

Otrygg - ambivalent

Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.

 

Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.

 

Otrygg - desorganiserad

Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.

 

Detta leder till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder. Behovet av professionell hjälp för att kunna bryta detta mönster är störst i den här gruppen.

 

 

Hur du kan förändra ditt anknytningsmönster

 

- Lägg märke till hur du relaterar till andra människor, särskilt i nära relationer. Sluta fokusera på hur den andra personen agerar - inse att du kan behöva förändras om du vill skapa bättre relationer.

 

- Fråga din partner och vänner eller familj om hur de uppfattar dig. Beroende på vilket anknytningsmönster du har kan detta vara svårt! Men gör det du kan, inte det du inte kan. Kanske finns det åtminstone någon person i din närhet som du kan prata med om ditt sätt att relatera till dem. Upplever de dig som distanserad, klängig, svartsjuk? Svara inte emot, utan tacka för att de vill hjälpa dig genom att ge dig feedback.

 

- Sätt upp små delmål som du tror att du kan uppnå. Om du håller andra människor på avstånd - bestäm dig för att berätta något personligt för någon. Om du skrämmer bort andra med ditt närhetsbehov – se när du ställer krav och försök att låta bli.

 

- Bli medveten om dina känsloreaktioner när du försöker göra något annorlunda. Det kommer att väcka upp den rädsla som en gång gjort att du lärt dig detta anknytningsmönster. I vissa fall är rädslan så stark att det är omöjligt att stå emot. Anklaga dig inte för det – försök bara att sträcka dig lite längre.

 

- Möt den känsla som väcks till liv genom att du utmanar ditt anknytningsmönster. Sitt bara stilla (åtminstone i början) och andas lugnt. Känn efter hur känslan fysiskt uttrycker sig i din kropp. Var nyfiken och öppen. Gör detta aktivt en stund varje dag så hjälper du till att lösa upp känslor som har lagrats i din kropp i många, många år. (Läs vidare om mindfulness)

 

- Sök professionell hjälp. Samtal med en psykolog eller psykoterapeut kan hjälpa dig att bryta dessa mönster.


>> Här kan du läsa mer om barns anknytning 

 

© Psykologiguiden 2014 

Författare: Anette Utterbäck, Dr Med, leg psykolog, leg psykoterapeut, spec i klinisk psykologi
Publicerad: 2010-03-26
Uppdaterad: 2013-10-23