Krönika

2010-04-28

Glädjen i Toscana

Jag steg på bussen som vanligt, men registrerade något ovanligt. Jag satte mig ner snett bakom busschauffören och såg det. Det ovanliga. Hon såg glad ut. Det var inget påklistrat serviceinriktat leende – hon såg ut att tycka att det var roligt att sitta där; på GL Röd mellan Tahult och Stenungsund kl 07.58 en tisdagsmorgon. På riktigt.

Då kom jag plötsligt ihåg vad min väninna hade sagt dagen innan när hon kom för att hämta sin hund som jag hade passat medan hon var med sin familj i Toscana. Det var inte det att det var vackert – det säger alla (någon gång måste jag åka dit). Även min väninna beskrev målande de gröna böljande kullarna, de röda vallmofälten och de vackra medeltida byarna som dök upp lite varstans.

    - De var så glada, sa hon med betoning på ”glaada”.

    - Om någon tutade så var det lite vänligt, för att visa att du råkade vara i vägen. Det var inte aggressivt, fortsatte hon.

Det var det som jag plötsligt fiskade fram ur mitt minne när jag tittade på busschauffören. I vårt förhållandevis rika välfärdsland har glädjen blivit en bristvara, något som får oss att haja till.

Mina tankar vandrade vidare till något som Berit Ås, Norges första kvinnliga partiledare, berättade för mig när jag intervjuade henne inför boken jag skrev om hennes barndom i skuggan av andra världskriget. Hon berättade om ”tuberkulosen”, den grå massmördaren som tyst och utan våld tog livet av miljontals människor. Som vi nästan utrotat i vårt land, men som fortfarande härjar fritt i fattigare delar av världen. Som tog livet av min farfars mor när hon bara var 23 år gammal och efterlämnade tre föräldralösa barn – farfars far dog inte långt efter i en hjärntumör. Farfar växte upp på fattighus.

Är inte den grå vardagstristessen den pandemi vi borde slåss med näbbar och klor för att få vaccinera oss emot, och inte den förut så upphaussade svininfluensan? (Två av mina barn hade den under hösten.)

Vaccinet är enkelt och gratis, lämnar inga nålstick och har inga biverkningar. Det handlar om att acceptera att det innevarande ögonblicket är som det är; för det är så det är i vilket fall som helst. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Allt annat är en vanföreställning. Att acceptera eller inte acceptera är i själva verket det enda val du har. (Vilket inte är detsamma som att vara passiv, resignerad, eller att inte försöka ändra på saker)

Att leva så öppnar upp för tacksamhet och tacksamhet öppnar upp för glädje. Tänk om de flesta gick runt med ett belåtet småleende på läpparna, istället för att se nollställda eller rentav uttråkade ut så fort de inte tror att de är iakttagna…

Alla ni som har ett uns av glädjen i behåll: Försök smitta så många du kan så ofta du kan - så kanske vi så småningom kan utrota den grå vardagstristessen också!
 

Anette Utterbäck