Psykologilexikon

(1902-1977). Rysk psykolog, en av grundarna av den moderna vetenskapen neuropsykologi. Under andra världskriget utvecklade han nya metoder som gjorde att han kunde återställa psykiska funktioner hos hjärnskadade civila och soldater. Det väckte stor uppmärksamhet när han 1962 kunde rehabilitera den berömde ryske fysikern Lev Landau som fått en allvarlig hjärnskada i en bilolycka. Luria framställde också en teori om att barnet lär sig kontrollera sina rörelser genom att benämna dem. Ett hjärnskadat barn skulle alltså kunna tränas att kontrollera sina rörelser genom att samtidigt tränas att benämna dem. Teorin har spelat stor roll för utvecklingen av pedagogiska metoder i svensk barnhabilitering.

Luria föregrep nutida hjärnforskning med sin teori om den mänskliga hjärnans olika huvudfunktioner, även kallade "block". Det finns enligt honom tre sådana, vilket gör att teorin med ett engelskt lånord också kallas Lurias tripartitmodell (tredelsmodell). Varje funktionell enhet eller block tar ett flertal delar av hjärnan i anspråk:

1.

Block I svarar för reglering av vakenhet, medvetandegrad och ämnesomsättningsprocesser.

2.

Block II fungerar med hjälp av hjäss-, tinning- och nackloberna (PTO-området eller PTO-cortex efter de latinska termerna parietal-, temporal- och occipitalloberna) och spelar därmed en avgörande roll för mottagande av alla slag av sinnesintryck samt tolkning av dem.

3.

Block III utgörs av de funktioner som fullgörs av frontalloberna och är de högsta i det funktionella systemet. De har avgörande betydelse för planering och styrning av våra handlingar.

De funktionella systemen är dynamiska, dvs de är föränderliga och individuella. De förändras t ex när nervsystemet mognar under uppväxten.

(Se även lokalisationshypotesen, Luria-Nebraska [lookup:neuropsykologiska testbatteri], Lurias [lookup:neuropsykologiska undersökning], Luriatekniken.)