Psykologiguiden
Mindre textNormal textStörre textSkriv ut denna sidaLägg till bokmärkeSkicka denna sida till en vän

 

Psykologilexikon

Här kan du hitta ordet du söker i Natur & Kulturs

Psykologilexikon av Henry Egidius.


Lexikonet rymmer cirka 7000 termer, förkortningar, begrepp och personnamn.

Sök:

 

Skriv in ditt sökord i rutan ovan, eller klicka på en bokstav för att bläddra i lexikonet.

affekt

Eng: affect.

Ordet affekt är vanligare inom psykiatrin och ordet emotion används oftare i psykologiska texter. Många psykologer använder termen affekt om själva känsloreaktionen som sådan och termen emotion om känsla riktad mot ett visst objekt. Andra använder ordet affekt om starka känslor och emotion om svagare.

Man skiljer mellan positiv affekt, dvs känsla som karakteriseras av entusiasm, tillgivenhet och glädje, och negativ affekt som utgörs av sådana känsloyttringar som ångest, depressivitet, hat, avoghet, skuldkänslor och avsmak.

Affekter beskrivs i den kliniska psykologin som:
• nyanserade, när de fungerar normalt,
• begränsade, när de är försvagade i fråga om nyansrikedom och intensitet,
• avtrubbade, när intensiteten är försvagad,
• inadekvata, när känslorna inte stämmer med det som individen reagerar på (t ex skratt som reaktion på en sorglig händelse),
• flacka, när individen helt saknar förmåga till känslouttryck.

Psykiatern Eugen Bleuler (1857-1939) använde i början av 1900-talet ordet affekt som beteckning på varje slag av känsloreaktion, eftersom han menade att termen känsla (tyska: Gefühl) är ett ord som lätt väcker missförstånd. Carl Gustav Jung (1875-1961) skilde mellan ordet känsla (tyska: Gefühl) och termerna affekt/emotion på det sättet att han betecknade en känsla som affekt eller emotion när den blir så stark att den medför kroppsliga reaktioner.

De amerikanska psykologerna Silvan Tomkins (1911-1991) och Paul Ekman (f 1934) använde ordet affekt om de grundläggande känsloreaktioner som är biologiskt betingade och som tar sig direkta kroppsliga uttryck, främst i ansiktsmimiken.

Sigmund Freud (1856-1939) uppfattade affekterna som en sorts laddningar av psykisk energi, vilka strävar efter urladdning. Om sådan inte kommer till stånd kan jaget skilja ut laddningen från föreställningen om den händelse som gett upphov till den. Sådan affektisolering (senare kallad isolering) kan bli medveten under en psykoanalys, varvid affekten åter knyts till den händelse som väckt den och då avreageras. Det var detta som Freud kallade katarsis, en inre rening.

(Se även ord som börjar på affekt- samt grundaffekt, passion, psykoanalys.)